Igår visade jag ett civilkurage som gjorde mig stolt över mig själv. Jag hade precis innan händelsen promenerat längs Sveavägen. Förbi platsen där Olof Palme mördades. För mig en promenad som väckte både tankar och känslor. Men sannolikt något som jag släppt snabbt om inte det uppstått en följdhändelse på lunchrestaurang inte många minuter senare. Placeras bredvid ett "grabbgäng" (eller kanske ska de kallas gubbgäng då de flesta åtminstone var 30+) i väntan på någon slags östersjökryssning, som jobbar på att vara packade redan när de går ombord. Blir lite småirriterad över högljuddheten, men säger inget. Höljuddheten går över i rasistiskt snack om invandrare i allmänhet, Irakier i synnerhet och en förvåning över en allmän avsaknad av förståelse för att folk röstat på Sverigedemokraterna. Inser först lite fördomsfullt att jag förvånas över att de är norrlänningar och inte skåningar, men börjar snabbt fundera över om jag ska säga ifrån. Mesigheten vinner och jag sitter tyst och hör dem börja raljera över nidvisan om Palme som bland annat Jimmie Åkesson var med och sjöng. Känner hur mesigheten allt mer börjar tryckas tillbaka av ilska, men säger fortfarande ingenting.
En av dem plockar fram sången på sin mobil och de börjar lyssna på den. Säger fortfarande ingenting men ilskan bubblar och jag vänder mig mot dem, stirrar argt och skakar på huvudet. Skulle vilja säga ifrån men känner att mesigheten fortfarande ligger där och bubblar. Då börjar grabbarna kalla mig sosseas, vilket jag kan hantera även om jag får lust att säga att det är en förolämpning att påstå att jag står så långt åt höger. Fortsätter att äta, då börjar de högljutt sjunga med i visan. Vips dog mesigheten, går fram, nämner rasism och hets mot folkgrupp. Ilskan har vunnit över allt och informerar herrarna om att jag kan konstatera att de tillhör de fem utvecklingsstörda procenten i vårt land. Jag är medveten om att detta är en förolämpning mot alla som har en utvecklingsstörning, men där och då var detta det ord som dök upp i mitt huvud. Gick sen tillbaka och avslutade min lunch, idioterna slutade sjunga men fortsatte kalla mig sosseas.
Men jag kan inte låta bli att tänka på hur nära det var att jag inte sa ifrån. Att jag hade suttit tyst och tyckt att de var idioter men ändå låtit dem komma undan med det. Ilskan är väl ingen dålig drivkraft, men det skulle vara så skönt att våga utan att behöva bli urförbannad först. Att våga säga ifrån när något är fel utan att det blir i affekt. Varför ska det vara så svårt?
Jag tror inte att grabbgänget ändrar sin världsbild för att jag sa ifrån, men jag ändrade kanske min. Eller i alla fall min självbild. Helt plötsligt blev jag en person med civilkurage och det gör mig så stolt.
lördag 11 december 2010
lördag 30 oktober 2010
Rätten till liv?
Jag förundras ofta över att rätten till liv får en så förvriden betydelse hos den kristna tokhögern. Ta USA som exempel, ofta är de mest militanta abortmotståndarna de som med lika stor iver förespråkar dödsstraff. Hur kommer det sig att ett liv som ännu inte är ska ha så stor betydelse medan man med lätthet kan säga att existerande liv har förbrukats genom en oacceptabel handling? Här säger man att människor inte kan förändras, att vi inte har ett val att ändra oss (behåll den tanken!).
Läste häromdagen en artikel i Sydsvenskan om organdonationer. Om att lagstiftningen försvårar att hålla organ vid liv. Ja, jag skriver medvetet hålla organ vid liv, det stod inte så i artikeln men för mig handlar det om att hålla organen vid liv. Personen är ju redan död. Man vill från läkarkåren se en förändring något som Göran Hägglund motsätter sig. Han säger att vi inte kan veta om personen som tidigare sagt ja till donation tycker samma i det läget. Han säger alltså att vi kan ändra oss (se ovan). Här skulle jag dock vilja flika in ett litet, nej Göran... i just detta läge kan vi inte ändra oss. Man tar inte organ från någon som sover eller tuppat av lite, man tar organ från någon som är död. När vi är döda så är vi döda, vi har inte förmåga att ha synpunkter och vi kan inte ändra åsikt då. Face that Göran Hägglund! Om vi skulle ha den förmågan som döda, och ha ändrat oss beträffande organen så tror jag att vi skulle visa det. Jag tror att själen skulle squeeza ihop levern, krossa hjärtat osv. Om vi skulle kunna göra val efter döden så skulle vi oxå kunna visa dessa val för omvärlden. Men som all tokkristen höger tar Göran Hägglund här hellre parti för ett icke existerande liv i stället för det liv som skulle kunna räddas. Hur kommer det sig att ett liv som inte längre är får större betydelse än ett liv som skulle kunna fortsätta både längre och bättre?
Läste häromdagen en artikel i Sydsvenskan om organdonationer. Om att lagstiftningen försvårar att hålla organ vid liv. Ja, jag skriver medvetet hålla organ vid liv, det stod inte så i artikeln men för mig handlar det om att hålla organen vid liv. Personen är ju redan död. Man vill från läkarkåren se en förändring något som Göran Hägglund motsätter sig. Han säger att vi inte kan veta om personen som tidigare sagt ja till donation tycker samma i det läget. Han säger alltså att vi kan ändra oss (se ovan). Här skulle jag dock vilja flika in ett litet, nej Göran... i just detta läge kan vi inte ändra oss. Man tar inte organ från någon som sover eller tuppat av lite, man tar organ från någon som är död. När vi är döda så är vi döda, vi har inte förmåga att ha synpunkter och vi kan inte ändra åsikt då. Face that Göran Hägglund! Om vi skulle ha den förmågan som döda, och ha ändrat oss beträffande organen så tror jag att vi skulle visa det. Jag tror att själen skulle squeeza ihop levern, krossa hjärtat osv. Om vi skulle kunna göra val efter döden så skulle vi oxå kunna visa dessa val för omvärlden. Men som all tokkristen höger tar Göran Hägglund här hellre parti för ett icke existerande liv i stället för det liv som skulle kunna räddas. Hur kommer det sig att ett liv som inte längre är får större betydelse än ett liv som skulle kunna fortsätta både längre och bättre?
måndag 25 oktober 2010
Tro och ateism
Funderade lite kring det här med ateism. Ibland kan jag uppleva att folk vill jämställa ateism med satanism. Att jag när jag säger att jag inte tror på Gud, eller för all del någon gud överhuvudtaget, får de där blickarna som säger att jag är djävulsdyrkare. Men jag undrar hur man tänker då. Är inte gud och djävulen två motpoler i samma tro? Om jag inte tror på den ena, hur ska jag då kunna tro på den andra? Som jag ser det är det mer sannolikt att någon som är troende byter från kristendom till satanism än att jag blir satanist. De troende tror ju på båda, de ska ju bara byta fokus på sin tillbedjan. Jag tror inte på nån av dem och alltså tillber jag ingen. Det är lite tröttsamt sånt där, tycker jag!
Sen har jag funderat på det här med ateism, vad är det? Man kan prata om det i termerna gudsförnekelse och ett aktivt avståndstagande från tro. Man kan förvisso oxå prata om ateism mer i termerna avsaknad av tro, dvs något mer passivt. Den sistnämnda definitionen ger mig inte särskilt mycket huvudbry. Men när man pratar om att förneka och ta avstånd från blir jag lite förvirrad. Om man måste förneka något, eller om man aktivt måste ta avstånd säger man inte då att detta något finns?
Om jag säger att jag inte tror på tomten, så är det ingen som kallar mig tomteförnekare. Jag blir inte ifrågasatt, mer än som möjligtvis tråkvuxen. Det är ingen som förväntar sig att jag ska ta aktivt avstånd från tomten, att jag aktivt ska förneka tomten. Det är ingen som tror att jag tror på Grinchen bara för att jag inte tror på tomten. Jag kan i lugn och ro låta bli att tro på tomten och ingen har några större synpunkter på det.
Så varför ska jag förneka gud, varför ska jag ta aktivt avstånd? Räcker det inte bara med att jag faktiskt inte tror att det finns några gudar? Jag vill inte förklara denna avsaknad av tro i termerna förnekelse. Och jag vill inte förklara mig för dem som tror, tro som ni vill och låt mig tro som jag vill. Jag vill inte heller förklara mig för "aktiva ateister" att min ateism bara är ett passivt tillstånd.
Däremot vill jag, mycket aktivt, slippa pådyvlas andra människors tro. Jag vill mycket aktivt avspisa Jehovas som ringer på min dörr. Där vill jag vara aktiv. Jag vill aktivt slippa hoppas på av scientologer som vill ägna sig åt hjärntvätt förklätt till stresstest. Det vill jag väldigt aktivt slippa.
Och även man jag inte tror på någon slags gud i någon form så vill jag oxå ha rätten att tro! För tror gör jag! Jag tror på människan. Jag tror att människor kan göra gott och jag tror att människor kan göra ont. Och framför allt tror jag att vi människor kan göra allt detta utan inblandning av några högre makter. Det tror jag på!
Sen har jag funderat på det här med ateism, vad är det? Man kan prata om det i termerna gudsförnekelse och ett aktivt avståndstagande från tro. Man kan förvisso oxå prata om ateism mer i termerna avsaknad av tro, dvs något mer passivt. Den sistnämnda definitionen ger mig inte särskilt mycket huvudbry. Men när man pratar om att förneka och ta avstånd från blir jag lite förvirrad. Om man måste förneka något, eller om man aktivt måste ta avstånd säger man inte då att detta något finns?
Om jag säger att jag inte tror på tomten, så är det ingen som kallar mig tomteförnekare. Jag blir inte ifrågasatt, mer än som möjligtvis tråkvuxen. Det är ingen som förväntar sig att jag ska ta aktivt avstånd från tomten, att jag aktivt ska förneka tomten. Det är ingen som tror att jag tror på Grinchen bara för att jag inte tror på tomten. Jag kan i lugn och ro låta bli att tro på tomten och ingen har några större synpunkter på det.
Så varför ska jag förneka gud, varför ska jag ta aktivt avstånd? Räcker det inte bara med att jag faktiskt inte tror att det finns några gudar? Jag vill inte förklara denna avsaknad av tro i termerna förnekelse. Och jag vill inte förklara mig för dem som tror, tro som ni vill och låt mig tro som jag vill. Jag vill inte heller förklara mig för "aktiva ateister" att min ateism bara är ett passivt tillstånd.
Däremot vill jag, mycket aktivt, slippa pådyvlas andra människors tro. Jag vill mycket aktivt avspisa Jehovas som ringer på min dörr. Där vill jag vara aktiv. Jag vill aktivt slippa hoppas på av scientologer som vill ägna sig åt hjärntvätt förklätt till stresstest. Det vill jag väldigt aktivt slippa.
Och även man jag inte tror på någon slags gud i någon form så vill jag oxå ha rätten att tro! För tror gör jag! Jag tror på människan. Jag tror att människor kan göra gott och jag tror att människor kan göra ont. Och framför allt tror jag att vi människor kan göra allt detta utan inblandning av några högre makter. Det tror jag på!
söndag 24 oktober 2010
lördag 9 oktober 2010
Jag är kränkt...
... är ett uttryck som används i tid och otid. Enligt mig kanske oftast i otid. För mig är kränkning något väldigt starkt, något som slår oerhört djupt, något som man inte kan prata om vid en nuddning av en öm tå. Enligt SAO betyder kränka; förolämpa, våldföra sig på, bryta mot.
Förolämpa kanske inte är så starkt, men i min värld ligger våldföra sig på mycket närmare betydelsen av ordet kränka. Och det finns väl alltid grader på förolämpningsskalan. Kränkning används ju oxå inom folkrätt i betydelsen av ett olagligt militärt intrång i ett land. Ett land som då har rätt att skydda sitt lands gränser även med våld. För mig säger detta något om hur starkt ordet kränkt är.
Om man ständigt pratar om kränkt i alla möjliga och omöjliga situationer, urholkar man då inte ordet? Om någon går före mig i kön på affären, om någon snor sittplatsen på bussen mitt framför mig, om någon gör det med den där p-platsen jag tänkte ta... blir jag då kränkt? NEJ! Självklart inte. Jag blir sur, irriterad, skitförbannad, kanske tycker jag synd om mig själv och känner mig orättvist behandlad och blir lite martyrisk. Men inte fan kränker personen mig. Och ändå är det i de här sammanhangen folk påstår sig bli kränkta. Om du och jag hamnar i slagsmål och jag, trots att jag är starkare, får på käften så blir jag inte kränkt. Jag kanske tappar ansiktet och framstår som en idiot, men kränkning? Om jag på parkeringen, eller vid den där käftsmällen utsätts för en kränkning, vad gör det för innebörden av orden? Vad gör det för ett barn som ständigt utsätts för någon form av övergrepp av sina föräldrar, vad blir den kränkningen värd?
Vad är att älska? Kan jag älska räkor? Jag vet inte, kanske borde jag hitta ett bättre ord för min inställning till räkor.. Jag menar, har räkor samma värde som min man och son. Jag älskar räkor, men handlar det om kärlek? Nej, givetvis inte. Jag älskar min son, jag älskar min man, men handlar det om kärlek. Ja, givetvis!
Inflationen i ordet älska är för mig inte lika allvarlig som i ordet kränka för jag tror inte att någon på allvar tror att räkor och J på något sätt skulle jämställas. Men jag upplever att man på allvar tillmäter kränkning samma betydelse oavsett om det handlar om en p-plats eller ett barn som misshandlas. Då menar jag inte att man ser på själva händelserna med samma tyngd utan bara att man väljer att se båda som en kränkning. Genom detta tänker jag att det blir svårt att som individ försvara mig mot kränkning, ska jag få skydda mitt inre lands gränser med våld om så behövs? Ska jag verkligen få göra samma motstånd om jag som vuxen blir blåst på en sittplats på bussen som om jag som barn regelbundet misshandlas av mina föräldrar? Vi är ju båda kränkta... Eller?
Förolämpa kanske inte är så starkt, men i min värld ligger våldföra sig på mycket närmare betydelsen av ordet kränka. Och det finns väl alltid grader på förolämpningsskalan. Kränkning används ju oxå inom folkrätt i betydelsen av ett olagligt militärt intrång i ett land. Ett land som då har rätt att skydda sitt lands gränser även med våld. För mig säger detta något om hur starkt ordet kränkt är.
Om man ständigt pratar om kränkt i alla möjliga och omöjliga situationer, urholkar man då inte ordet? Om någon går före mig i kön på affären, om någon snor sittplatsen på bussen mitt framför mig, om någon gör det med den där p-platsen jag tänkte ta... blir jag då kränkt? NEJ! Självklart inte. Jag blir sur, irriterad, skitförbannad, kanske tycker jag synd om mig själv och känner mig orättvist behandlad och blir lite martyrisk. Men inte fan kränker personen mig. Och ändå är det i de här sammanhangen folk påstår sig bli kränkta. Om du och jag hamnar i slagsmål och jag, trots att jag är starkare, får på käften så blir jag inte kränkt. Jag kanske tappar ansiktet och framstår som en idiot, men kränkning? Om jag på parkeringen, eller vid den där käftsmällen utsätts för en kränkning, vad gör det för innebörden av orden? Vad gör det för ett barn som ständigt utsätts för någon form av övergrepp av sina föräldrar, vad blir den kränkningen värd?
Vad är att älska? Kan jag älska räkor? Jag vet inte, kanske borde jag hitta ett bättre ord för min inställning till räkor.. Jag menar, har räkor samma värde som min man och son. Jag älskar räkor, men handlar det om kärlek? Nej, givetvis inte. Jag älskar min son, jag älskar min man, men handlar det om kärlek. Ja, givetvis!
Inflationen i ordet älska är för mig inte lika allvarlig som i ordet kränka för jag tror inte att någon på allvar tror att räkor och J på något sätt skulle jämställas. Men jag upplever att man på allvar tillmäter kränkning samma betydelse oavsett om det handlar om en p-plats eller ett barn som misshandlas. Då menar jag inte att man ser på själva händelserna med samma tyngd utan bara att man väljer att se båda som en kränkning. Genom detta tänker jag att det blir svårt att som individ försvara mig mot kränkning, ska jag få skydda mitt inre lands gränser med våld om så behövs? Ska jag verkligen få göra samma motstånd om jag som vuxen blir blåst på en sittplats på bussen som om jag som barn regelbundet misshandlas av mina föräldrar? Vi är ju båda kränkta... Eller?
söndag 3 oktober 2010
Att ge SD makt
Egentligen vill jag inte skriva mer om valet och politik just nu... Jag vill besviket lägga det åt sidan ett tag och blogga om mina egna funderingar kring livet, höga och låga. Men det finns en grej som gnager, en grej som jag inte riktigt kan släppa.
Både media och de etablerade partierna pratar om att man inte ska ge SD någon makt. Men jag kan inte låta bli att undra om det inte är just precis det man gör. Om båda blocken ska samarbeta för att till varje pris hålla SD utanför, är det då inte just precis makt man ger dem. Om alla partier hela tiden mer tar ställning för att inte släppa in SD än för den politik man gick till val på gör man dem inte för betydelsefulla då. Man är beredd att, inte bara svika sina väljare utan oxå frångå sin egen politik. Jag röstade inte på ett av de rödgröna partierna för att de ska göra upp med alliansen, jag röstade på dem för att jag absolut inte vill ha alliansens politik. Jag röstade för att, om de inte skulle vinna, skulle bli en stark opposition. Om man inte ställer sig i den positionen så sviker man inte bara mig och alla som röstat på dem, man gör oxå SD till det enda oppositionspartiet. Och om fler vill ha ett regeringsskifte nästa gång så krävs ju det att man röstar på oppositionen, som i så fall är SD. En skrämmande tanke, jag vill inte välja mellan Reinfeldt och Jimmie Åkesson.
Jag trodde i min naivitet att partierna (blocken) skulle driva sin politik och om SD röstar med några av dem så må det vara hänt. Jag trodde att låta bli att ge dem makt skulle vara att man aldrig, aldrig köpslår med dem för att få igenom sin politik men att ändå driva sin egen politik. Jag trodde inte att man hellre än att få en röst från SD köpslår med det andra blocket.
Jag blev åtminstone lite lättad när de rödgröna la fram ett eget förslag på talman. Jag hoppas innerligt att det är så det kommer att bli även i andra frågor.
Både media och de etablerade partierna pratar om att man inte ska ge SD någon makt. Men jag kan inte låta bli att undra om det inte är just precis det man gör. Om båda blocken ska samarbeta för att till varje pris hålla SD utanför, är det då inte just precis makt man ger dem. Om alla partier hela tiden mer tar ställning för att inte släppa in SD än för den politik man gick till val på gör man dem inte för betydelsefulla då. Man är beredd att, inte bara svika sina väljare utan oxå frångå sin egen politik. Jag röstade inte på ett av de rödgröna partierna för att de ska göra upp med alliansen, jag röstade på dem för att jag absolut inte vill ha alliansens politik. Jag röstade för att, om de inte skulle vinna, skulle bli en stark opposition. Om man inte ställer sig i den positionen så sviker man inte bara mig och alla som röstat på dem, man gör oxå SD till det enda oppositionspartiet. Och om fler vill ha ett regeringsskifte nästa gång så krävs ju det att man röstar på oppositionen, som i så fall är SD. En skrämmande tanke, jag vill inte välja mellan Reinfeldt och Jimmie Åkesson.
Jag trodde i min naivitet att partierna (blocken) skulle driva sin politik och om SD röstar med några av dem så må det vara hänt. Jag trodde att låta bli att ge dem makt skulle vara att man aldrig, aldrig köpslår med dem för att få igenom sin politik men att ändå driva sin egen politik. Jag trodde inte att man hellre än att få en röst från SD köpslår med det andra blocket.
Jag blev åtminstone lite lättad när de rödgröna la fram ett eget förslag på talman. Jag hoppas innerligt att det är så det kommer att bli även i andra frågor.
tisdag 21 september 2010
Samarbete?
Det kanske är så att alliansen inte kan se sig samarbeta med SD... men som enskilda partier kanske de kan.
SD och folkpartiet kan tillsammans kartlägga invandrare och skicka vidare till... SD och KD kan tillsammans kartlägga homosexuella och.... SD och moderaterna kan kartlägga fackanslutna och övriga kommunister... SD och centern kan... kan... tja... öppna hembygdsgårdar och ha hambokurser
SD och folkpartiet kan tillsammans kartlägga invandrare och skicka vidare till... SD och KD kan tillsammans kartlägga homosexuella och.... SD och moderaterna kan kartlägga fackanslutna och övriga kommunister... SD och centern kan... kan... tja... öppna hembygdsgårdar och ha hambokurser
söndag 19 september 2010
Tankar i väntans tider...
Nu har jag gjort det jag ska. Nu har jag röstat och min vana trogen så tittade jag på valsedlarna om och om igen. Jag tog väl rätt? Jag har väl inte gjort något fel så att de är ogiltiga? Samma sak varje gång. Till sist är det ändå bara att släppa rädslan att rösta fel och lämna dem. Och sen konstatera att nu har jag gjort det jag ska.
Men har jag det? I år mer än någonsin känns det som en katastrof om alliansen skulle vinna. Så kunde jag gjort mer? Skulle jag försökt att få fler att rösta, jag vet ju att det gagnar borgarna med ett lågt valdeltagande. Samtidigt så vet jag ingen som inte ska rösta. Skulle jag har lobbat än mer för att alla jag känner skulle rösta på något av de rödgröna partierna? Svårt det där, men bland dem jag känner finns inte många osäkra. Och bland dem finns givetvis de som röstar "fel". samtidigt så vet jag att de har andra kvaliteter som jag gillar. Skulle jag återigen engagera mig i ett parti och på så sätt ta aktiv del i att försöka påverka utgången av ett val genom mer än bara min röst. Ja, antagligen... och samtidigt finns inte orken och lusten till det just nu...
En annan grej jag funderat på är det här med att rösta utifrån ren egennytta. Kan jag inte göra andra typer av val? Kan jag inte rösta på det parti som står mig närmast rent värderingsmässigt? Som står mig ideologiskt närmast? Som står för det samhälle jag vill ha? Kan jag inte det oavsett vad som gagnar mig mest ekonomiskt just här och nu? Ibland verkar det som en kortsiktig egennytta går före allt annat. Och jag tänker att även om man skiter i sina mer grundläggande värderingar och bara ser på det som ger mig mest i plånboken, bör man då inte tänka mer långsiktigt. Vad händer om det som ger mig något i plånboken idag ser helt annorlunda ut nästa vecka? Vad händer om jag blir arbetslös eller sjuk? Hur ska jag då göra för att ta tillbaka det jag gjorde fel idag, hur ska jag då se till att få mesta möjliga egennytta? Och svaret är väl ganska enkelt, det går inte att ta tillbaka det. Något som idag är mer sanning än nån gång, fel val idag är oåterkalleligt.
Men har jag det? I år mer än någonsin känns det som en katastrof om alliansen skulle vinna. Så kunde jag gjort mer? Skulle jag försökt att få fler att rösta, jag vet ju att det gagnar borgarna med ett lågt valdeltagande. Samtidigt så vet jag ingen som inte ska rösta. Skulle jag har lobbat än mer för att alla jag känner skulle rösta på något av de rödgröna partierna? Svårt det där, men bland dem jag känner finns inte många osäkra. Och bland dem finns givetvis de som röstar "fel". samtidigt så vet jag att de har andra kvaliteter som jag gillar. Skulle jag återigen engagera mig i ett parti och på så sätt ta aktiv del i att försöka påverka utgången av ett val genom mer än bara min röst. Ja, antagligen... och samtidigt finns inte orken och lusten till det just nu...
En annan grej jag funderat på är det här med att rösta utifrån ren egennytta. Kan jag inte göra andra typer av val? Kan jag inte rösta på det parti som står mig närmast rent värderingsmässigt? Som står mig ideologiskt närmast? Som står för det samhälle jag vill ha? Kan jag inte det oavsett vad som gagnar mig mest ekonomiskt just här och nu? Ibland verkar det som en kortsiktig egennytta går före allt annat. Och jag tänker att även om man skiter i sina mer grundläggande värderingar och bara ser på det som ger mig mest i plånboken, bör man då inte tänka mer långsiktigt. Vad händer om det som ger mig något i plånboken idag ser helt annorlunda ut nästa vecka? Vad händer om jag blir arbetslös eller sjuk? Hur ska jag då göra för att ta tillbaka det jag gjorde fel idag, hur ska jag då se till att få mesta möjliga egennytta? Och svaret är väl ganska enkelt, det går inte att ta tillbaka det. Något som idag är mer sanning än nån gång, fel val idag är oåterkalleligt.
fredag 17 september 2010
Om en följetong...
Så nu har alla partierna kommit med svar... jag hade nog tippat på att Piratpartiet helt skulle avstå från att svara och på sätt och vis gjorde de ju det. Men de ska ha cred för att de berättade att de inte hade något svar/inte kunde svara/inte ville svara/skiter i allt utom cybervärlden (valfri tolkning).
Jag hade tippat på att Kristdemokraterna skulle komma med nåt svar om vad alliansen vill eftersom det för mig framstår som minst sagt tydligt att deras verklighets folk bara består av hetero-kärnfamiljer.. till min glädje såg det länge ut som om de var de enda som inte skulle svara och min tes om "verklighetens folk" skulle infrias. Så jag, det måste ändå erkännas, blev lite besviken när de sent om sider lyckades knåpa ihop ett svar. Men besvikelsen ersattes snart med glädje då svaret hade ett uns av goddag yxskaft i sig, och handlade om "familjen". Glädjen ersattes dock snart med rädsla. Rädsla över att de faktiskt kan komma att fortsätta att sitta på en j-la massa makt även efter söndag.
Och så till resten... jag hade egentligen inte tänkt kommentera svaren alls, var och en måste ju ändå få rösta efter eget huvud. Jag hade för övrigt tänkt hålla mig helt neutral på facebook oxå, men vad fan. Det är min facebook och det är min blogg. Om du är ensamstående förälder och har tänkt rösta borgerligt, så tänk över det en gång till. Av de svar jag fått är alliansen inget alternativ för ensamstående föräldrar. Och om jag fick bestämma så är de inte ett alternativ för någon och jag önskar, verkligen önskar att det gänget blir arbetslösa den 19 september. Jag tänker i alla fall göra mitt bästa för att störta den nuvarande regeringen....
Jag hade tippat på att Kristdemokraterna skulle komma med nåt svar om vad alliansen vill eftersom det för mig framstår som minst sagt tydligt att deras verklighets folk bara består av hetero-kärnfamiljer.. till min glädje såg det länge ut som om de var de enda som inte skulle svara och min tes om "verklighetens folk" skulle infrias. Så jag, det måste ändå erkännas, blev lite besviken när de sent om sider lyckades knåpa ihop ett svar. Men besvikelsen ersattes snart med glädje då svaret hade ett uns av goddag yxskaft i sig, och handlade om "familjen". Glädjen ersattes dock snart med rädsla. Rädsla över att de faktiskt kan komma att fortsätta att sitta på en j-la massa makt även efter söndag.
Och så till resten... jag hade egentligen inte tänkt kommentera svaren alls, var och en måste ju ändå få rösta efter eget huvud. Jag hade för övrigt tänkt hålla mig helt neutral på facebook oxå, men vad fan. Det är min facebook och det är min blogg. Om du är ensamstående förälder och har tänkt rösta borgerligt, så tänk över det en gång till. Av de svar jag fått är alliansen inget alternativ för ensamstående föräldrar. Och om jag fick bestämma så är de inte ett alternativ för någon och jag önskar, verkligen önskar att det gänget blir arbetslösa den 19 september. Jag tänker i alla fall göra mitt bästa för att störta den nuvarande regeringen....
Följetong på facebook, part 5
Ännu mer sent omsider...
Kristdemokraterna: Vi har förstås också en del konkreta förslag som vi arbetar med att få igenom. Jag ska ge några exempel.
Vi vill höja det barnrelaterade bostadsbidraget.
...
Vi vill ta bort den individuella inkomstgränsen för bostadsbidrag, hur en familj tjänar ihop sina pengar ska inte staten lägga sig i. Den individuell inkomstgränsen missgynnar speciellt ensamstående och familjer med låga inkomster. Vi vill därför införa en gemensam inkomstgräns i bostadsbidraget.
Kristdemokraterna och Alliansen har också ett förslag om att det införs en barnomsorgsagaranti som gör att en kommun som inte klarar av att erbjuda en förskoleplats inom tre månader ska betala 80 procent av den beräknade kostnaden för förskoleplatsen till föräldrarna.
Jag reflekterar: Ta bort den individuella gränsen, hur en familj, gemensam inkomstgräns? Och på vilket sätt påverkar det ensamståendes ekonomi? Barnomsorgsgaranti till föräldrarna? Jag trodde jag frågade om föräldern... Nåja, jag hade i alla fall rätt i mitt antagande om att det i Kristdemokraternas värld inte finns ensamstående föräldrar...
Kristdemokraterna: Vi har förstås också en del konkreta förslag som vi arbetar med att få igenom. Jag ska ge några exempel.
Vi vill höja det barnrelaterade bostadsbidraget.
...
Vi vill ta bort den individuella inkomstgränsen för bostadsbidrag, hur en familj tjänar ihop sina pengar ska inte staten lägga sig i. Den individuell inkomstgränsen missgynnar speciellt ensamstående och familjer med låga inkomster. Vi vill därför införa en gemensam inkomstgräns i bostadsbidraget.
Kristdemokraterna och Alliansen har också ett förslag om att det införs en barnomsorgsagaranti som gör att en kommun som inte klarar av att erbjuda en förskoleplats inom tre månader ska betala 80 procent av den beräknade kostnaden för förskoleplatsen till föräldrarna.
Jag reflekterar: Ta bort den individuella gränsen, hur en familj, gemensam inkomstgräns? Och på vilket sätt påverkar det ensamståendes ekonomi? Barnomsorgsgaranti till föräldrarna? Jag trodde jag frågade om föräldern... Nåja, jag hade i alla fall rätt i mitt antagande om att det i Kristdemokraternas värld inte finns ensamstående föräldrar...
måndag 13 september 2010
Följetong på facebook, part 4
Sent omsider så...
Piratpartiet: Vi väljer att inte ta ställning i frågor om ensamstående föräldrars ekonomiska situation, eller övriga frågor som faller utanför vår principdeklaration.
Inom partiet ryms många åsikter eftersom vi har medlemmar från flera olika politiska sammanhang, istället för en bred politik så väljer vi att lägga våra olikheter åt sidan för att gemensamt kunna kämpa med de frågor som vi tillsammans brinner för.
Jag reflekterar: Sent omsider så kom ett riktigt ICKE-SVAR.. jag tyckte att detta krävde ett alldeles eget inlägg och undrar definitivt vad de ska i riksdagen att göra, varför man väljer att gå till val på att ha som princip att inte ha några åsikter? Hur tänker de att man ska kunna rösta på dem, när den rösten inte ger en valet att välja vilket samhälle man vill ha?
Nu är det faktiskt bara kristdemokraterna som inte svarat alls, även om piratpartiet svarar att de inte svarar.
Piratpartiet: Vi väljer att inte ta ställning i frågor om ensamstående föräldrars ekonomiska situation, eller övriga frågor som faller utanför vår principdeklaration.
Inom partiet ryms många åsikter eftersom vi har medlemmar från flera olika politiska sammanhang, istället för en bred politik så väljer vi att lägga våra olikheter åt sidan för att gemensamt kunna kämpa med de frågor som vi tillsammans brinner för.
Jag reflekterar: Sent omsider så kom ett riktigt ICKE-SVAR.. jag tyckte att detta krävde ett alldeles eget inlägg och undrar definitivt vad de ska i riksdagen att göra, varför man väljer att gå till val på att ha som princip att inte ha några åsikter? Hur tänker de att man ska kunna rösta på dem, när den rösten inte ger en valet att välja vilket samhälle man vill ha?
Nu är det faktiskt bara kristdemokraterna som inte svarat alls, även om piratpartiet svarar att de inte svarar.
onsdag 1 september 2010
Följetong på facebook, part 3
Miljöpartiet skriver om förslagen i den grönröda budgeten: Höjt underhållsstöd. Vi föreslår att underhållsstödet höjs med 100 kronor 2011 och 150 kronor 2012 och vår ambition är att prisökningarna inte ska urholka dess värde under
mandatperioden.
Höjt bostadsbidrag för ensamstående. I dagsläget har den som har hemmavarande barn rätt till ett särskilt bidrag. Detta bidrag är är en del av bostadsbidraget. Storleken på bidraget beror på antalet hemmavarande barn. Vi vill ge ett tillskott till ensamstående föräldrar genom en höjning av det särskilda bidraget respektive
umgängesbidraget med 110 respektive 35 kronor.
Barnomsorg på obekväm arbetstid.
Jag reflekterar: Inte så mycket, samma tankar som sossarna och vänsterpartiet. Kanske inte helt oväntat eftersom de går ut med gemensam budget
----
Jag reflekterar ännu mer... visst hinner de svara än, men kan ändå konstatera att så far har alla utom piratpartiet och KD svarat. Att ställa frågan till PP kanske inte var så snällt, eftersom de i så stor utsträckning är ett enfrågeparti. ...Men kandiderar man så ska man f-n kunna säga var man står även i andra frågor, inte minst mer socio-ekonomiska frågor.
Att KD inte svarat än är på ett plan betydligt mer anmärkningsvärt, de är ju faktiskt ett riksdagsparti. Och då bör man faktiskt ha svar på denna typ av frågor. Men samtidigt förvånar det mig inte, det kan ju vara svårt att komma med förslag kring saker man inte ens tror existerar. I Göran Hägglunds lilla trånga värld finns ju bara kärnfamiljen. I KD's värld ärväl gud mer verklig än människor som lever utanför en liten mamma-pappa-barn-värld.
---
Med ovanstående reservation om inkomna svar så har jag nog avslutat min lilla valundersökning. Jag har valt att korta vissa svar, inte för att ta bort något väsentligt utan helt enkelt för att de var långa. Jag har reflekterat helt fritt, för mig veterligen så arbetar inte jag på dagens eko och får vara precis hur subjektiv jag vill... och jag hade kunnat vara betydligt mer partisk och kritisk om jag velat... Jag tänker att alla ensamstående föräldrar dock borde satsa på att det är några som ska byta jobb den 19 september..
mandatperioden.
Höjt bostadsbidrag för ensamstående. I dagsläget har den som har hemmavarande barn rätt till ett särskilt bidrag. Detta bidrag är är en del av bostadsbidraget. Storleken på bidraget beror på antalet hemmavarande barn. Vi vill ge ett tillskott till ensamstående föräldrar genom en höjning av det särskilda bidraget respektive
umgängesbidraget med 110 respektive 35 kronor.
Barnomsorg på obekväm arbetstid.
Jag reflekterar: Inte så mycket, samma tankar som sossarna och vänsterpartiet. Kanske inte helt oväntat eftersom de går ut med gemensam budget
----
Jag reflekterar ännu mer... visst hinner de svara än, men kan ändå konstatera att så far har alla utom piratpartiet och KD svarat. Att ställa frågan till PP kanske inte var så snällt, eftersom de i så stor utsträckning är ett enfrågeparti. ...Men kandiderar man så ska man f-n kunna säga var man står även i andra frågor, inte minst mer socio-ekonomiska frågor.
Att KD inte svarat än är på ett plan betydligt mer anmärkningsvärt, de är ju faktiskt ett riksdagsparti. Och då bör man faktiskt ha svar på denna typ av frågor. Men samtidigt förvånar det mig inte, det kan ju vara svårt att komma med förslag kring saker man inte ens tror existerar. I Göran Hägglunds lilla trånga värld finns ju bara kärnfamiljen. I KD's värld ärväl gud mer verklig än människor som lever utanför en liten mamma-pappa-barn-värld.
---
Med ovanstående reservation om inkomna svar så har jag nog avslutat min lilla valundersökning. Jag har valt att korta vissa svar, inte för att ta bort något väsentligt utan helt enkelt för att de var långa. Jag har reflekterat helt fritt, för mig veterligen så arbetar inte jag på dagens eko och får vara precis hur subjektiv jag vill... och jag hade kunnat vara betydligt mer partisk och kritisk om jag velat... Jag tänker att alla ensamstående föräldrar dock borde satsa på att det är några som ska byta jobb den 19 september..
måndag 30 augusti 2010
Följetong på facebook, part 2
Även socialdemokraterna skickar en halv roman, minska deltidstjänster, mer lika delad VAB, satsning på kollektivtrafik etc... men, men...
Socialdemokraterna: Ensamstående föräldrar har det särskilt tufft ekonomiskt. De flesta av dessa är kvi...nnor. Vi vill höja underhållsstödet och bostadsbidraget för ensamstående.
En tillgänglig barnomsorg är central för kvinnors deltagande på arbetsmarknaden. Både de som har oregelbundna arbetstider och de med tillfälliga arbetstoppar på jobbet behöver en ökad tillgång till barnomsorg på kvällar och helger.
Jag reflekterar: Mycket snack om jobb som om det vore att ensamstående mammor/pappor inte jobbar, men de ovanstående konkreta förslagen låter bra, åtminstone det första...
Socialdemokraterna: Ensamstående föräldrar har det särskilt tufft ekonomiskt. De flesta av dessa är kvi...nnor. Vi vill höja underhållsstödet och bostadsbidraget för ensamstående.
En tillgänglig barnomsorg är central för kvinnors deltagande på arbetsmarknaden. Både de som har oregelbundna arbetstider och de med tillfälliga arbetstoppar på jobbet behöver en ökad tillgång till barnomsorg på kvällar och helger.
Jag reflekterar: Mycket snack om jobb som om det vore att ensamstående mammor/pappor inte jobbar, men de ovanstående konkreta förslagen låter bra, åtminstone det första...
söndag 29 augusti 2010
Följetong på facebook, part 1
… har mailat alla riksdagspartier, FI och Piratpartiet (hehe) för att kolla hur de tänker kring att förbättra ensamstående föräldrars oftast miserabla ekonomiska situation...
Samtliga barnfamiljer som har bostadsbidrag, ca 150 000 hushåll, får del av höjningen av bostadsbidraget. Av dessa hushåll är ca 135 000 ensamstående, dvs. de allra flesta. I huvudsak riktar sig alltså satsningen till ensamstående föräldrar som har knappa marginaler.
Jag reflekterar: Hyreshöjningar? Inflation? Förslag = handling?
Vänsterpartiet: Vi vill förbättra ensamstående föräldrars ekonomiska situation genom att höja underhållsstödet
och räkna upp det årligen samt förbättra bostadsbidraget. Detta vill vi prioritera istället för en
generell höjning av barnbidraget....
Vi vill även att alla kommuner ska erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid ("nattis") för de barn till föräldrar
som jobbar tex kvällar och helger. Detta skulle innebära att ensamstående föräldrar får större möjligheter
att arbeta även på obekväm arbetstid.
Jag skiter i att reflektera mer än att det var ju bra, synd att de inte talar högre om det.
Centerpartiet: Den ekonomiska familjepolitiken som Alliansregeringen drivit syftar till att ge alla barnfamiljer förbättrade förutsättningar för en god levnadsstandard. De behovsprövade stöden, som t.ex. bostadsbidraget, är direkt riktade t...ill de hushåll som har de lägsta inkomsterna.
I Alliansens jobbmanifest som kom häromdagen sägs att det särskilda bidraget för barn inom ramen för bostadsbidraget höjs.
Det kan också vara viktigt att ta upp jobbskatteavdraget i det ghär sammanhanget. Med detta avdrag har ett vårdbiträde fått sänkt skatt med nästan 1 500 kronor per månad, en metallarbetare med nästan 1 700 kronor och en sjuksköterska med närmare 1 750 kronor. För undersköterskan innebär jobbskatteavdraget en hel extra månadslön efter skatt varje år.
Jobbskatteavdraget motverkar att arbetslösheten biter sig fast. Ökade drivkrafter för arbete ökar arbetsutbudet. Det gör att fler stannar kvar och förblir aktiva på arbetsmarknaden. Genom att fler är kvar i arbetskraften ökar förutsättningarna för att ekonomin snabbt kan förbättras.
Jag reflekterar: Jaha? Kan med lite god vilja sägas mycket halvhjärtat göra ett försök att svara på min fråga. Undrar oxå om ensamstående mammor alltid är undersköterskor eller om de bara bara fick för sig att jag är undersköterska? Men allra mest får svaret mig att vilja kräkas och jag förstärks i min avsky av Maud Olofsson.
Folkpartiet skickar en roman, som mestadels går ut på att får ensamstående föräldrar att börja jobba.. Hmm, min frågeställning grundade sig på att man faktiskt hade en inkomst och inte heller nödvändigtvis helt urusel sådan.. Nåja här komme...r ett litet urval...
Folkpartiet: I Norge har man både särskilda studiestöd och flyttbidrag till ensamstående med småbarn. Stöden är utformade så att de ska bidra till att fler kommer i arbete, höjer sina inkomster och kan försörja sig själva. Ett liknande system bör införas i Sverige. Ensamstående föräldrar bör kunna få insatser som ökade möjligheter till flyttbidrag för att flytta till ett bättre betalt arbete, extra avdragsrätt för särskild studie- och yrkesvägledning, särskild ekonomisk rådgivningsservice från kommunen och en mentor, företrädesvis en annan ensamstående förälder. Alla insatserna ska syfta till att öka förälderns möjligheter att försörja sig och sina barn.
Jag reflekterar: Kan den andre föräldern möjligtvis ha synpunkter på en flytt? På vilket sätt är ensamstående föräldrar i behov av särskild studie- och yrkesvägledning, har de inte samma kapacitet som övriga befolkningen och kan de inte vara både välutbildade och ha jobb efter utbilning? Jag bara undrar?
Resten handlar om mer pengar i barnbidrag (alltså riktat till alla, även där man jag sätta in de direkt på barnens kontor) och att fler pappor (och en den mammor, min kommentar) ska betala mer i underhåll, inga höjningar av underhållsstöd.
Folkpartiet: Bostadsbidraget är dock inte helt okomplicerat ur ett
fattigdomsperspektiv. Eftersom bidraget är behovsprövat skapar det dåliga förutsättningar att öka hushållets inkomster genom arbete. Vid högre inkomster sänks nämligen bostadsbidraget. Folkpartiet vill därför se över alla de bidrag som ger stora marginaleffekter, inte minst för ensamstående föräldrar.
Jag reflekterar: Är det inte behovsprövat som är syftet? Om man får mer pengar behöver man mindre bostadsbidrag (dvs om nivåerna är rimliga). Undrar oxå om folkpartiet verkligen tror att människor jobbar mindre för att inte bli av med bostadsbidraget?!
FI: I sin rapport http://www.feministisktinitiativ.se/downloads/grasrot/enastaende.pdf, från 2006.
Ensamstående föräldrars situation måste förbättras! Höj lägstanivån för underhållsstödet rejält. Feministiskt initiativ anser att det är rimlig...t att det höjs till en summa av 2 000 kronor per månad, med en årlig uppräkning som följer samhällets generella löneökning.
Barnbidraget ska vara generellt och det betyder att en höjning av barnbidraget aldrig får innebära att den ekonomiska ersättningen till föräldrar med försörjningsstöd minskar i motsvarande mån – alla barn måste få del av en barnbidragshöjning!
Jag reflekterar: Låter vettigt, men jag skulle gärna veta om man även idag står för dessa förslag. 4 år är trots allt lång tid.
fredag 27 augusti 2010
Valtider...
... är något som brukar göra mig irriterad (alla idiotiska uttalanden som jag inte gillar), stressad (hur ska det gå).
I år har jag gjort en helt ny grej för mig. Valde en konkret fråga, fattiga ensamstående morsor, och frågade hur alla partierna tänkte där. Sannolikt kommer svaren inte att betyda ett ändrat ställningstagande för mig den 19 september. Åtminstone inte om det inte inkommer något anmärkningsvärt svar i någon riktning. Och eftersom jag redan fått två svar så vet jag redan. Resultatet får bli en följetong på facebook...
Följetong tänker jag att det ska bli även på andra sätt. Jag tänker skapa en modell för mig själv och kommer att fortsätta maila partierna när jag har en konkret fråga där jag vill veta hur de tänker. Även när det inte är valtider. För jag tror att det är konkreta frågor som kan visa hur de egentligen tycker, långt bortom yta och vallöften. Långt bortom alla floskler och består svaret bara av floskler så är ju det oxå ett svar. Jag vet inte, men jag tror att om det här blev en modell för många, att fråga efter konkreta svar på konkreta frågor som är ganska avgränsade, då skulle alla politiska partier behöva upp till bevis.
I år har jag gjort en helt ny grej för mig. Valde en konkret fråga, fattiga ensamstående morsor, och frågade hur alla partierna tänkte där. Sannolikt kommer svaren inte att betyda ett ändrat ställningstagande för mig den 19 september. Åtminstone inte om det inte inkommer något anmärkningsvärt svar i någon riktning. Och eftersom jag redan fått två svar så vet jag redan. Resultatet får bli en följetong på facebook...
Följetong tänker jag att det ska bli även på andra sätt. Jag tänker skapa en modell för mig själv och kommer att fortsätta maila partierna när jag har en konkret fråga där jag vill veta hur de tänker. Även när det inte är valtider. För jag tror att det är konkreta frågor som kan visa hur de egentligen tycker, långt bortom yta och vallöften. Långt bortom alla floskler och består svaret bara av floskler så är ju det oxå ett svar. Jag vet inte, men jag tror att om det här blev en modell för många, att fråga efter konkreta svar på konkreta frågor som är ganska avgränsade, då skulle alla politiska partier behöva upp till bevis.
söndag 22 augusti 2010
Anställningsbar...
... apropå avdelningen fula ord
Jag har inga synpunkter på ordet i ett estetiskt perspektiv men innehålls- och värderingsmässigt ger det mig kramp i magen. Eller, nåja, en stor klump i magen i alla fall.
Lyssnar på partiledarutfrågning i P1 och reflekterar över Maud Olofssons bristande pålästhet och hennes oförmåga att hålla sig saklig och bli irriterad på reportrarna. En viss skadeglädje infinner sig men blandas tyvärr med en klump i magen när jag tänker på att hon faktiskt befinner sig i en maktposition. Efter en stund, är det mesta hon sa som bortblåst ur min skalle utom just ordet anställningsbar. Det bara sitter där och gnager och tär.
För om man kan vara anställningsbar så kan man ju oxå vara o-anställningsbar. Är då anställningsbarheten en personlig egenskap man besitter som är helt befriad från situationen? Är det jag som är o-anställningsbar oavsett tillgång på arbete. Ordet i sig säger kanske inte det, men i kombination med att alliansens företrädare (tror att det var Maud den gången oxå) pratar om att A-kassan används av de som väljer att ställa sig utanför arbete (kommer tyvärr inte ihåg i vilket program jag hörde det för då hade det åkt med en länk här), ja då blir ordet extremt värderingsladdat.
Då finns det anställningsbar och o-anställningsbar som en personlig egenskap bortom konjunkturer och andra yttre förutsättningar. Då är man anställningsbar eller o-anställningsbar, inte sjuk eller frisk. Då är man personligen användbar eller o-användbar. Om jag idag är användbar, jag har jobb och en kompetens som gör att jag är anställningsbar och ingår i A-laget kommer jag att fortsätta vara det helt plötsligt inte finns några soctants-jobb. Eller blir det så att jag då förvärvar den personliga egenskapen o-anställningsbar och därmed oxå blir en o-användbar person i ett B-lag?
Jag kan hänga med i resonemang kring kompetensutveckling när man faktisk bara kan något som överhuvudtaget inte behövs, att man kanske behöver reflektera över flytt om man bor någonstans det det överhuvudtaget inte finns jobb. Jag kan se att man som person kan tvingas göra val man kanske inte helst av allt önskar utifrån den situation som är. Men jag ser inte det som att man som personer besitter egenskaperna anställningsbarhet kontra icke-anställningsbarhet.
När jag hör Maud Olofsson säga detta fula ord som bara gnager och gnager i mitt huvud drar tankegångarna iväg... anställningsbar och icke anställningsbar, användbar och icke användbar, arbetsför och arbetsskygg, arbetande och lat, rätt och fel, svart och vitt, arisk och icke arisk. Nej, jag påstår inte att Maud Olofsson är nazist. Jag tror faktiskt inte ens att hon har nazistiska drag. Men de svartvita antingen/eller-resonemangen har drag av varandra och de skrämmer mig.
Jag har inga synpunkter på ordet i ett estetiskt perspektiv men innehålls- och värderingsmässigt ger det mig kramp i magen. Eller, nåja, en stor klump i magen i alla fall.
Lyssnar på partiledarutfrågning i P1 och reflekterar över Maud Olofssons bristande pålästhet och hennes oförmåga att hålla sig saklig och bli irriterad på reportrarna. En viss skadeglädje infinner sig men blandas tyvärr med en klump i magen när jag tänker på att hon faktiskt befinner sig i en maktposition. Efter en stund, är det mesta hon sa som bortblåst ur min skalle utom just ordet anställningsbar. Det bara sitter där och gnager och tär.
För om man kan vara anställningsbar så kan man ju oxå vara o-anställningsbar. Är då anställningsbarheten en personlig egenskap man besitter som är helt befriad från situationen? Är det jag som är o-anställningsbar oavsett tillgång på arbete. Ordet i sig säger kanske inte det, men i kombination med att alliansens företrädare (tror att det var Maud den gången oxå) pratar om att A-kassan används av de som väljer att ställa sig utanför arbete (kommer tyvärr inte ihåg i vilket program jag hörde det för då hade det åkt med en länk här), ja då blir ordet extremt värderingsladdat.
Då finns det anställningsbar och o-anställningsbar som en personlig egenskap bortom konjunkturer och andra yttre förutsättningar. Då är man anställningsbar eller o-anställningsbar, inte sjuk eller frisk. Då är man personligen användbar eller o-användbar. Om jag idag är användbar, jag har jobb och en kompetens som gör att jag är anställningsbar och ingår i A-laget kommer jag att fortsätta vara det helt plötsligt inte finns några soctants-jobb. Eller blir det så att jag då förvärvar den personliga egenskapen o-anställningsbar och därmed oxå blir en o-användbar person i ett B-lag?
Jag kan hänga med i resonemang kring kompetensutveckling när man faktisk bara kan något som överhuvudtaget inte behövs, att man kanske behöver reflektera över flytt om man bor någonstans det det överhuvudtaget inte finns jobb. Jag kan se att man som person kan tvingas göra val man kanske inte helst av allt önskar utifrån den situation som är. Men jag ser inte det som att man som personer besitter egenskaperna anställningsbarhet kontra icke-anställningsbarhet.
När jag hör Maud Olofsson säga detta fula ord som bara gnager och gnager i mitt huvud drar tankegångarna iväg... anställningsbar och icke anställningsbar, användbar och icke användbar, arbetsför och arbetsskygg, arbetande och lat, rätt och fel, svart och vitt, arisk och icke arisk. Nej, jag påstår inte att Maud Olofsson är nazist. Jag tror faktiskt inte ens att hon har nazistiska drag. Men de svartvita antingen/eller-resonemangen har drag av varandra och de skrämmer mig.
Fula ord!
Vad är fula ord? Och vem bestämmer vilka ord som är fula?
Är svordomar fula ord? Njae.. det tycker jag nog inte. De flesta är inte heller vackra, utan helt enkelt bara ord. Vissa kan vara fascinerande, låta lite roligt och många är kreativa. Men mest är de bara ord.
Skällsord kan kanske vara lite fula, det beror väl på utifrån vems perspektiv man ser det. Om jag är mottagare av skället så tycker jag de är fula. Gullet kan bli ett fult ord om det sägs för att förminska mig, men annars är det väl ett ok ord.
Ord som beskriver sex och kön betraktas ofta som fula och används gärna som skällsord. Men jag vet inte om jag betraktar många av dem som fula. En del kanske, fladderfitta tycker jag är ganska fult men jag vet inte heller om det är ett sex/köns-ord eller ett skällsord eller kanske en svordom. Bitterfitta är jag oxå osäker på i vilken kategori det hör hemma men tycker inte att det är så fult.
Jag funderar oxå på om ord är fula för att de ser fula ut i text, helt enkelt är oestetiska eller om det är för att de ligger fel i munnen och låter fult. Ranunkel tycker jag ser ganska ok ut i text men när man säger det låter det förfärligt. Är då ranunkel ett fult eller fint ord?
Är svordomar fula ord? Njae.. det tycker jag nog inte. De flesta är inte heller vackra, utan helt enkelt bara ord. Vissa kan vara fascinerande, låta lite roligt och många är kreativa. Men mest är de bara ord.
Skällsord kan kanske vara lite fula, det beror väl på utifrån vems perspektiv man ser det. Om jag är mottagare av skället så tycker jag de är fula. Gullet kan bli ett fult ord om det sägs för att förminska mig, men annars är det väl ett ok ord.
Ord som beskriver sex och kön betraktas ofta som fula och används gärna som skällsord. Men jag vet inte om jag betraktar många av dem som fula. En del kanske, fladderfitta tycker jag är ganska fult men jag vet inte heller om det är ett sex/köns-ord eller ett skällsord eller kanske en svordom. Bitterfitta är jag oxå osäker på i vilken kategori det hör hemma men tycker inte att det är så fult.
Jag funderar oxå på om ord är fula för att de ser fula ut i text, helt enkelt är oestetiska eller om det är för att de ligger fel i munnen och låter fult. Ranunkel tycker jag ser ganska ok ut i text men när man säger det låter det förfärligt. Är då ranunkel ett fult eller fint ord?
söndag 20 juni 2010
Olika verkligheter
Häromdagen var min man och snackade i riksdagen. Lite avis och väldigt stolt satt jag och tänkte på vad jag skulle snacka om ifall jag skulle vara där. Tänkte att jag skulle vilja berätta om dem som jag möter i mitt jobb, om deras verklighet. Och då kom jag att tänka på Göran Hägglund och verklighetens folk. För övrigt ett helt vidrigt uttryck och det ultimata beviset på det är väl att SD stal det.
För är vi inte alla verklighetens folk, lever vi inte alla i verkligheten?
Jag tänker att J som växt upp med en ensam morsa har vuxit upp i en verklighet. I alla fall i perioder av sitt liv. I andra perioder har han levt i andra verkligheter och just nu lever han i ytterligare en verklighet. Alltså är han verklighetens folk!
Jag tänker på N som ska födas till en familj i verkligheten där han ska leva med sina två mammor. Alldeles i verkligheten. Alltså är han verklighetens folk! Kanske är han oxå en hon?!
Jag tänker på de 22-åringar jag möter i jobbet och som vill ha en "fritidsgård", någonstans för dem att hänga. Som väl egentligen borde drömma om jobb och bostad och ett schysst liv, men som inte gör det. De lever oxå i en verklighet. Alltså är de verklighetens folk.
Jag tänker att de som är sjuka och inte kan jobba, för Hägglund och hans allians-vänner bara är lata och arbetsskygga (för även om de inte säger det så är det faktiskt det de visar i handling), ja de lever oxå de i en verklighet. Verklighetens folk!
Och mest tänker jag att J, N, 22-åringarna, missbrukarna, de sjuka, de arbetslösa och alla de andra som inte passar in i Görans Hägglunds lilla fina tok-kristna, moraliserande höger-verklighet, ja de är oxå verklighetens folk.
De är i allra högsta grad verklighetens folk!! Jag är verklighetens folk! Alla jag känner är verklighetens folk! Och alla andra är det oxå, även Göran Hägglund är verklighetens folk, dock i en j-igt trångsynt verklighet.
För är vi inte alla verklighetens folk, lever vi inte alla i verkligheten?
Jag tänker att J som växt upp med en ensam morsa har vuxit upp i en verklighet. I alla fall i perioder av sitt liv. I andra perioder har han levt i andra verkligheter och just nu lever han i ytterligare en verklighet. Alltså är han verklighetens folk!
Jag tänker på N som ska födas till en familj i verkligheten där han ska leva med sina två mammor. Alldeles i verkligheten. Alltså är han verklighetens folk! Kanske är han oxå en hon?!
Jag tänker på de 22-åringar jag möter i jobbet och som vill ha en "fritidsgård", någonstans för dem att hänga. Som väl egentligen borde drömma om jobb och bostad och ett schysst liv, men som inte gör det. De lever oxå i en verklighet. Alltså är de verklighetens folk.
Jag tänker att de som är sjuka och inte kan jobba, för Hägglund och hans allians-vänner bara är lata och arbetsskygga (för även om de inte säger det så är det faktiskt det de visar i handling), ja de lever oxå de i en verklighet. Verklighetens folk!
Och mest tänker jag att J, N, 22-åringarna, missbrukarna, de sjuka, de arbetslösa och alla de andra som inte passar in i Görans Hägglunds lilla fina tok-kristna, moraliserande höger-verklighet, ja de är oxå verklighetens folk.
De är i allra högsta grad verklighetens folk!! Jag är verklighetens folk! Alla jag känner är verklighetens folk! Och alla andra är det oxå, även Göran Hägglund är verklighetens folk, dock i en j-igt trångsynt verklighet.
måndag 31 maj 2010
Arg...
... är nog den snälla varianten. Och så är jag nog inte den enda som är arg idag.
Hur kan en stat attackera en hjälpsändning och komma undan med det? Skulle någon annan stat komma undan med det? Varför ska staten Israel kunna begå krigsbrott och komma undan med det för något som hände för över 60 år sedan. Och varför ska man inte kunna ifrågasätta staten Israel utan att anklagas för antisemitism? Varför ska staten Israel ha rätt att slå ifrån sig all kritik? Man kan kritisera dessa övergrepp utan att vara nazist! Och oavsett vad som hände under andra världskriget så måste väl för fan de som agerar idag ta ansvar för sina egna handlingar.
Staten Israel ägnar sig just här och nu åt ett långsamt folkmord genom att svälta ut palestinierna i Gaza. Har man rätt att begå folkmord för det som hände för över 60 år sedan? Får då romerna oxå ägna sig åt folkmord utan att straffas? De utvecklingsstörda och handikappade? De homosexuella? Allmänt löst vänsterfolk? Många folkmord blir det och ingen som kan straffas.
Jag hoppas att detta kan bli sista droppen, att man faktiskt seriöst bojkottar Israel. Jag tänker på när Olof Palme på ANC-galan på Scandinaviums scen håller tal och pratar om att det handlar om att samla in pengar till ANC för att de ska kunna bestämma vad de behöver för sin frihetskamp. Detta oavsett om det handlade om vapen eller mat. Och samtidigt skedde en världsomfattande bojkott. När jag tänker på det blir jag alldeles varm i magen och tänker att det faktiskt går att göra något. Så jag hoppas att den här gången gick Israel över alla gränser. I och för sig, bomba skolor och sjukhus är väl oxå över alla gränser. Men ändå! Jag hoppas att det ändå leder till bojkott. En bojkott så j-la tuff så att de inser att offren sedan länge är döda och kvar finns en skurk som är staten Israel. Men jag hoppas oxå att omvärlden (även jag) inser att det finns så många Israeler som inte stöttar detta. Kanske är det så att det är de som är Israels ANC, kanske är det dem vi ska stötta, kanske är det de som ska ha makten, kanske är det de som kan förändra. Givetvis måste palestinierna ha hjälp, men kanske räcker inte det för en förändring?!
Hur kan en stat attackera en hjälpsändning och komma undan med det? Skulle någon annan stat komma undan med det? Varför ska staten Israel kunna begå krigsbrott och komma undan med det för något som hände för över 60 år sedan. Och varför ska man inte kunna ifrågasätta staten Israel utan att anklagas för antisemitism? Varför ska staten Israel ha rätt att slå ifrån sig all kritik? Man kan kritisera dessa övergrepp utan att vara nazist! Och oavsett vad som hände under andra världskriget så måste väl för fan de som agerar idag ta ansvar för sina egna handlingar.
Staten Israel ägnar sig just här och nu åt ett långsamt folkmord genom att svälta ut palestinierna i Gaza. Har man rätt att begå folkmord för det som hände för över 60 år sedan? Får då romerna oxå ägna sig åt folkmord utan att straffas? De utvecklingsstörda och handikappade? De homosexuella? Allmänt löst vänsterfolk? Många folkmord blir det och ingen som kan straffas.
Jag hoppas att detta kan bli sista droppen, att man faktiskt seriöst bojkottar Israel. Jag tänker på när Olof Palme på ANC-galan på Scandinaviums scen håller tal och pratar om att det handlar om att samla in pengar till ANC för att de ska kunna bestämma vad de behöver för sin frihetskamp. Detta oavsett om det handlade om vapen eller mat. Och samtidigt skedde en världsomfattande bojkott. När jag tänker på det blir jag alldeles varm i magen och tänker att det faktiskt går att göra något. Så jag hoppas att den här gången gick Israel över alla gränser. I och för sig, bomba skolor och sjukhus är väl oxå över alla gränser. Men ändå! Jag hoppas att det ändå leder till bojkott. En bojkott så j-la tuff så att de inser att offren sedan länge är döda och kvar finns en skurk som är staten Israel. Men jag hoppas oxå att omvärlden (även jag) inser att det finns så många Israeler som inte stöttar detta. Kanske är det så att det är de som är Israels ANC, kanske är det dem vi ska stötta, kanske är det de som ska ha makten, kanske är det de som kan förändra. Givetvis måste palestinierna ha hjälp, men kanske räcker inte det för en förändring?!
lördag 1 maj 2010
Om dumhet...
Funderar då och då, eller kanske ganska ofta, på min bristande tolerans mot dumhet. Hur lite överseende jag har mot det jag ser som korkat samtidigt som jag är villig att inte bara ha överseende med utan oxå ta strid för så mycket annat. Tänker på en strof från en gammal Py Bäckman-låt, "du stöttar heroiskt dom arma och svaga, men fnyser åt dom som ingenting vet" (Till en vän?). Knappast något att vara stolt över men samtidigt är det så, jag kan ju bli lite lätt arrogant föraktfull när jag tycker folk är ointressanta/korkade/inte värda att slösa tid på.. *scary*. Ändå skulle jag gärna vilja ha mer överseende även mot dumhet.
Men vad är egentligen dumhet. Finns det ett absolut mått på klokskap likväl som på dumhet? Man kan förvisso mäta IQ men å andra sidan så har jag träffat personer med hög IQ som jag betraktar som klockrena idioter. Och samtidigt finns oxå personer med lägre intelligensnivå som är mycket kloka... Och det finns personer som oftast är väldigt kloka, men som titt som tätt är rena idioter... Så kanske är vare sig dumhet eller intelligens något som kan mätas, något man kan prata om i absoluta termer. Troligen! Eller kanske helt säkert!
Så då tar jag mig rätten att fortsätta definiera dem jag själv betraktar som teflonhjärnor. De som jag tyvärr lite för ofta känner en föraktfull arrogans inför. De som jag ondgör mig över när jag läser insändare i morgontidningen. Och som jag givetvis inte kan låta bli att läsa och raljera över. För de är ju så dumma! De som är så svartvita i sin trångsynthet, de som inte kan se mer än ett perspektiv, de som inte vet att det allt som oftast finns mer än ett rätt och fel, de dumma teflonhjärnorna. För samtidigt som jag skulle vilja vara mer överseende mot de jag bedömer vara korkade så tycker jag att vi fått hjärnan för att tänka med.
Men det mest skrämmande är nog att jag som alltid ska vända och vrida, som alltid har fler perspektiv än jag vill och behöver, blir så j-la ensidig när det kommer till dumhet.
Men vad är egentligen dumhet. Finns det ett absolut mått på klokskap likväl som på dumhet? Man kan förvisso mäta IQ men å andra sidan så har jag träffat personer med hög IQ som jag betraktar som klockrena idioter. Och samtidigt finns oxå personer med lägre intelligensnivå som är mycket kloka... Och det finns personer som oftast är väldigt kloka, men som titt som tätt är rena idioter... Så kanske är vare sig dumhet eller intelligens något som kan mätas, något man kan prata om i absoluta termer. Troligen! Eller kanske helt säkert!
Så då tar jag mig rätten att fortsätta definiera dem jag själv betraktar som teflonhjärnor. De som jag tyvärr lite för ofta känner en föraktfull arrogans inför. De som jag ondgör mig över när jag läser insändare i morgontidningen. Och som jag givetvis inte kan låta bli att läsa och raljera över. För de är ju så dumma! De som är så svartvita i sin trångsynthet, de som inte kan se mer än ett perspektiv, de som inte vet att det allt som oftast finns mer än ett rätt och fel, de dumma teflonhjärnorna. För samtidigt som jag skulle vilja vara mer överseende mot de jag bedömer vara korkade så tycker jag att vi fått hjärnan för att tänka med.
Men det mest skrämmande är nog att jag som alltid ska vända och vrida, som alltid har fler perspektiv än jag vill och behöver, blir så j-la ensidig när det kommer till dumhet.
söndag 25 april 2010
Tystnad...
... är något konstigt.
Det kan vara helt tomt eftersom ingenting sägs, men är så sällan tomt. Oftast fylls tystnaden av så mycket... allt som borde sägas men inte sägs. Den är väl egentligen neutral, men blir aldrig det. Oftast fylls den av elakheter. I och för sig i ens eget huvud, men ändå så elaka. Det är väl så att alla farhågor och fasor får plats i tystnaden, och på det sättet blir så mycket taskigare än det mesta som uttalas. Konstigt att något tomt kan ta så mycket plats, konstigt att något tyst kan låta så mycket och så elakt!
Fast tystnaden skulle oxå kunna fyllas med snälla, varma saker. Men då blir det oftast bara det där tomma kvar. För kanske behöver de snälla sakerna uttalas.
Ibland kan tystnaden oxå vara så skön. Att bara få vara ifred med sina egna tankar. Njuta av att få reflektera över dem. Både de snälla och elaka tankarna, de glada och de ledsna, arga och skrattiga...
Så det är inte när man har sin egen tystnad i huvudet som allt blir till konstiga tankar, det är när någon annan tvingar in sin tystnad det blir så fel...
Det kan vara helt tomt eftersom ingenting sägs, men är så sällan tomt. Oftast fylls tystnaden av så mycket... allt som borde sägas men inte sägs. Den är väl egentligen neutral, men blir aldrig det. Oftast fylls den av elakheter. I och för sig i ens eget huvud, men ändå så elaka. Det är väl så att alla farhågor och fasor får plats i tystnaden, och på det sättet blir så mycket taskigare än det mesta som uttalas. Konstigt att något tomt kan ta så mycket plats, konstigt att något tyst kan låta så mycket och så elakt!
Fast tystnaden skulle oxå kunna fyllas med snälla, varma saker. Men då blir det oftast bara det där tomma kvar. För kanske behöver de snälla sakerna uttalas.
Ibland kan tystnaden oxå vara så skön. Att bara få vara ifred med sina egna tankar. Njuta av att få reflektera över dem. Både de snälla och elaka tankarna, de glada och de ledsna, arga och skrattiga...
Så det är inte när man har sin egen tystnad i huvudet som allt blir till konstiga tankar, det är när någon annan tvingar in sin tystnad det blir så fel...
fredag 2 april 2010
Värderingskrockar...
Så här i påsktider är väl religionen på agendan... och då är det lätt att tänka på en liten händelse nyligen. Tänkte först skriva en liten incident, men det var det ju inte.. utan helt enkelt en händelse.
Skulle på ett samverkansmöte med en församling som alltid inleder sina p-möten med en kort gudstjänst. Inget jag skulle ha valt, men kände inte heller att jag skulle dö av det. Förvisso är jag inte troende överhuvudtaget och det var många år sedan jag gjorde det mycket medvetna valet att gå ur kyrkan. Samtidigt är jag lika lite intresserad av att pådyvla någon annan min icke-tro som jag är av att andra ska pådyvla mig en tro. Så det var helt ok att gå dit, kyrkor är ju trots allt ofta ganska trevliga och lugna lokaler så jag skulle kunna sitta där och hänge mig åt mina egna funderingar. So far so good!
Efter en stund börjar prästen hälla upp vin och ta fram oblater... *svälj*. Inser att det handlar om nattvard. Det börjar snurra i huvudet... jag kan inte ta nattvarden det är ju helt emot vad jag står för och tror på. Alla reser sig och går fram... ska jag sitta kvar? Är det rätt tillfälle to make a statement? Jag sa ja till att komma hit, kan jag säga nej när jag redan hoppat på tåget? Kan jag göra detta trots att det helt går emot vad jag tror på, eller rättare sagt vad jag inte tror på? Nåja, det här var tankar som snabbt for igenom huvudet och jag kommer fram till att det inte här och nu är läge för ett statement. Motvilligt går jag fram... och antagligen är det bara S som är medveten om min vånda. Väl där framme tar jag nattvarden vilket definitivt inte får mig att känna mig bättre. Förvisso nöjd med att att slippa trampa på några tår, men med en stor klump i magen av hyckleriet att låtsas tro på något som jag anser vara rent bull.
Nåja S hade i alla fall kul och hon tyckte nog inte att det var mindre kul när alla satte sig och jag började trava ut ur kyrkan... men som snäll-prästen sa, man kan inte göra fel bara annorlunda!
Tyvärr så var det nog så att där och då kunde jag bara göra fel. Min moral, mina värderingar sa att;
Där och då blev det väldigt tydligt, men jag tänker att det ganska ofta uppstår situationer där flera starka värderingar ställs emot varandra och vi tvingas välja mellan fel och fel... Kanske är det just de gångerna det är bäst att vara värdelös?!
Skulle på ett samverkansmöte med en församling som alltid inleder sina p-möten med en kort gudstjänst. Inget jag skulle ha valt, men kände inte heller att jag skulle dö av det. Förvisso är jag inte troende överhuvudtaget och det var många år sedan jag gjorde det mycket medvetna valet att gå ur kyrkan. Samtidigt är jag lika lite intresserad av att pådyvla någon annan min icke-tro som jag är av att andra ska pådyvla mig en tro. Så det var helt ok att gå dit, kyrkor är ju trots allt ofta ganska trevliga och lugna lokaler så jag skulle kunna sitta där och hänge mig åt mina egna funderingar. So far so good!
Efter en stund börjar prästen hälla upp vin och ta fram oblater... *svälj*. Inser att det handlar om nattvard. Det börjar snurra i huvudet... jag kan inte ta nattvarden det är ju helt emot vad jag står för och tror på. Alla reser sig och går fram... ska jag sitta kvar? Är det rätt tillfälle to make a statement? Jag sa ja till att komma hit, kan jag säga nej när jag redan hoppat på tåget? Kan jag göra detta trots att det helt går emot vad jag tror på, eller rättare sagt vad jag inte tror på? Nåja, det här var tankar som snabbt for igenom huvudet och jag kommer fram till att det inte här och nu är läge för ett statement. Motvilligt går jag fram... och antagligen är det bara S som är medveten om min vånda. Väl där framme tar jag nattvarden vilket definitivt inte får mig att känna mig bättre. Förvisso nöjd med att att slippa trampa på några tår, men med en stor klump i magen av hyckleriet att låtsas tro på något som jag anser vara rent bull.
Nåja S hade i alla fall kul och hon tyckte nog inte att det var mindre kul när alla satte sig och jag började trava ut ur kyrkan... men som snäll-prästen sa, man kan inte göra fel bara annorlunda!
Tyvärr så var det nog så att där och då kunde jag bara göra fel. Min moral, mina värderingar sa att;
- det sammanhanget är inte en protestarena
- min o-tro ska pådyvlas andra lika lite som deras tro ska pådyvlas mig
- jag tror inte på det här
- hyckleri är, om inte en dödssynd så i alla fall, något jag vill undvika att ägna mig åt
Där och då blev det väldigt tydligt, men jag tänker att det ganska ofta uppstår situationer där flera starka värderingar ställs emot varandra och vi tvingas välja mellan fel och fel... Kanske är det just de gångerna det är bäst att vara värdelös?!
torsdag 11 mars 2010
Pyser
... av stolthet, det är vad jag gör idag. Och läser om och om igen en artikel publicerad av mig och bästaste kollegan.
Idag är en nöjdhetsdag!
Idag är en nöjdhetsdag!
måndag 8 februari 2010
Fredrik Reinfeldt
... är någon jag inte gillar! (förvisso ingen ny upptäckt)
Hörde på radion i helgen att Alfons, förlåt Reinfeldt, har som mål att vinna kvinnors röster genom sänkt skatt för dem som tjänar minst (läses; kvinnor). Förvisso sant att många av de som tjänar minst är kvinnor, men det finns ju även män med låga inkomster. Ska de oxå få lägre skatt eller ska vi ha ett slags könsbeskattning?
Intressant är oxå att gränsen för låginkomsttagare i Reinfeldts värld gick vid dryga 30 000 kr i månaden. Sen när är en person som tjänar 30 000 låginkomsttagare? Det gör mig förbannad att man kan tänka så. Vad är de som tjänar 16 000 i månaden? Oinkomsttagare? Fast även om jag blir lite lätt irriterad över en så världsfrånvänd syn på den verklighet som är Sverige idag, där de flesta skulle vara glada över en lön på 30 000, så är det ett annat perspektiv på hans idé som gör mig heligt förbannad.
Jag brukar inte vara den som står längst fram på barrikaderna i de jämställdhetsfrågor som oftast är på agendan eftersom jag tycker att frågan är ointressant utan klassperspektiv. Men här är det intressant, här finns ett klassperspektiv som är viktigt. Här handlar det inte om andelen kvinnor i bolagsstyrelser. Här handlar det om så mycket mer. På vilket sätt skulle sänkta skatter leda framåt mot rättvisare löner och jämställdhet? På vilket sätt är "kvinnoskatter" något att stolt visa upp i ett land som säger sig sträva mot jämställdhet?
Jag vill inte ha lägre skatt - jag vill ha högre lön!! Jag vill ha samma lön som en man med samma utbildningsnivå, erfarenhet och ansvar men som inte jobbar i ett kvinnodominerat yrke. Jag vill ha betalt utifrån min kompetens, inte behöva betala mindre i skatt för att jag genom mitt kön är "offer för en orättvisa". Jag vill ha betalt för det jag gör, inte slippa betala för den jag är! Jag vill ha lön - inte välgörenhet!!
Hörde på radion i helgen att Alfons, förlåt Reinfeldt, har som mål att vinna kvinnors röster genom sänkt skatt för dem som tjänar minst (läses; kvinnor). Förvisso sant att många av de som tjänar minst är kvinnor, men det finns ju även män med låga inkomster. Ska de oxå få lägre skatt eller ska vi ha ett slags könsbeskattning?
Intressant är oxå att gränsen för låginkomsttagare i Reinfeldts värld gick vid dryga 30 000 kr i månaden. Sen när är en person som tjänar 30 000 låginkomsttagare? Det gör mig förbannad att man kan tänka så. Vad är de som tjänar 16 000 i månaden? Oinkomsttagare? Fast även om jag blir lite lätt irriterad över en så världsfrånvänd syn på den verklighet som är Sverige idag, där de flesta skulle vara glada över en lön på 30 000, så är det ett annat perspektiv på hans idé som gör mig heligt förbannad.
Jag brukar inte vara den som står längst fram på barrikaderna i de jämställdhetsfrågor som oftast är på agendan eftersom jag tycker att frågan är ointressant utan klassperspektiv. Men här är det intressant, här finns ett klassperspektiv som är viktigt. Här handlar det inte om andelen kvinnor i bolagsstyrelser. Här handlar det om så mycket mer. På vilket sätt skulle sänkta skatter leda framåt mot rättvisare löner och jämställdhet? På vilket sätt är "kvinnoskatter" något att stolt visa upp i ett land som säger sig sträva mot jämställdhet?
Jag vill inte ha lägre skatt - jag vill ha högre lön!! Jag vill ha samma lön som en man med samma utbildningsnivå, erfarenhet och ansvar men som inte jobbar i ett kvinnodominerat yrke. Jag vill ha betalt utifrån min kompetens, inte behöva betala mindre i skatt för att jag genom mitt kön är "offer för en orättvisa". Jag vill ha betalt för det jag gör, inte slippa betala för den jag är! Jag vill ha lön - inte välgörenhet!!
måndag 1 februari 2010
Självgodhet
Var går gränsen mellan att vara stolt över sig själv och självgodhet? När jag tänkte sms:a C och gratulera honom på bröllopsdagen var det då ett utslag av självgodhet? Eller var det något annat för stolthet var det kanske inte direkt.
Men när jag gjort något bra och är stolt över det så blir det så lätt att slänga ut ett "och här sitter jag och vältrar mig i självgodhet".. Varför då egentligen? Ska det inte gå att vara stolt över sig själv utan att kalla det något annat än stolthet. Vara stolt över sig själv utan att raljera och ironisera så att det på ytan lyser mer självgodhet än stolthet. Ska det vara så j-la svårt?!
Fast för att försvåra det ännu mer så kan man fråga sig om all självgodhet handlar om en, med självironi, dold stolthet. Nej, det är klart att det inte är så, det finns människor som går omkring med stora mått av självgodhet utan ens ett uns av självironi.
Så aldrig mer några försök att bortironisera min egen stolthet så att jag kan raljera över min egen självgodhet. Alltid, alltid våga vara stolt över mig själv. Njae, så blir det knappast. Men kanske... kanske... kan jag lova mig själv att ibland försöka bara vara stolt de gånger det faktiskt är stolt jag är.
Men när jag gjort något bra och är stolt över det så blir det så lätt att slänga ut ett "och här sitter jag och vältrar mig i självgodhet".. Varför då egentligen? Ska det inte gå att vara stolt över sig själv utan att kalla det något annat än stolthet. Vara stolt över sig själv utan att raljera och ironisera så att det på ytan lyser mer självgodhet än stolthet. Ska det vara så j-la svårt?!
Fast för att försvåra det ännu mer så kan man fråga sig om all självgodhet handlar om en, med självironi, dold stolthet. Nej, det är klart att det inte är så, det finns människor som går omkring med stora mått av självgodhet utan ens ett uns av självironi.
Så aldrig mer några försök att bortironisera min egen stolthet så att jag kan raljera över min egen självgodhet. Alltid, alltid våga vara stolt över mig själv. Njae, så blir det knappast. Men kanske... kanske... kan jag lova mig själv att ibland försöka bara vara stolt de gånger det faktiskt är stolt jag är.
onsdag 27 januari 2010
Tålamod part II
Nu har det gått flera timmar, inga nya bud. Borde då inte budgivningen stänga och paraden vara min. Min, min.....
söndag 24 januari 2010
Tålamod
Föds man med en viss mängd tålamod? Och sen när det är slut så är det slut! Det sägs ju att vissa, jag är en av dem, tappar tålamodet snabbare än andra. Betyder det att vi som är sådana gör slut på vårt tålamod i större mängd än andra varje gång vi måste använda det. Eller är vi helt enkelt slarvigare än andra så vi springer runt och tappar tålamod lite här och var?
Finns det människor som plockar upp andras tålamod? Kan man använda någon annans tålamod? Eller blir det bara liggande där som en oupplockad hundbajs? Folk svär över att det ligger där, en del trampar i det och smetar ut det, till sist regnar det bort.
Men om tålamod bara är en hundbajs, varför är det då så eftersträvansvärt?
Finns det människor som plockar upp andras tålamod? Kan man använda någon annans tålamod? Eller blir det bara liggande där som en oupplockad hundbajs? Folk svär över att det ligger där, en del trampar i det och smetar ut det, till sist regnar det bort.
Men om tålamod bara är en hundbajs, varför är det då så eftersträvansvärt?
lördag 23 januari 2010
Cyber-elak
Ironi är kul! Men är det alltid det? Och hur vet jag att det jag skrattar hejdlöst åt är kul? Det kanske inte ens är ironiskt utan på fullt allvar. Fastnar då skrattet i halsen? Absolut... ibland! Medger att det nog kan finnas en risk att jag fortsätter att skratta, även om det då faktiskt innebär att jag skrattar åt i stället för med. Men... jag aspirerar inte på tjänsten som världens personifierade godhet.
En ironi som jag för tillfället njuter till fullo av, i mitt nya liv som bloggoholic, är förfärliga och alldeles underbara söderpappan Mattias Nilsén. Med en skräckblandad förtjusning ger jag mig i kast hans underbara blogg. Men då och då stannar jag upp med en klump i magen. Tänk om han inte är ett j-la dugg ironisk. Tänk om han är på riktigt, han är ju trots allt bara en tillspetsad version av den akademiska, medvetna, innerstads-, trendiga medelklass-föräldern. För om han inte är en figur född ur fulländad ironi, ja då vill jag ringa soc om ett stackars barn som far illa istället för att som nu fnissa hysteriskt framför datorn.
När jag sen läser kommentarer till hans inlägg så får jag en annan slags klump i magen. Många är, min tolkning, lika ironiska men många upplever jag oxå tar hans inlägg på allvar. Och då tycker jag det blir lite jobbigt. Oavsett om de håller med honom eller om de provoceras, det är ju trots allt bara en värderingsfråga. Kan man säga (skriva) vad som helst bara för att det är i cyber? För hur det än är så tappar man många möjligheter till nyansering när det bara blir text, smileysar till trots. Och är ironi alltid kul?
Jag tycker att man kan se många exempel på att folk blir mer elaka när de sitter vid sin dator i ensamhet, ungefär som när folk petar sig i näsan i bilen. Ser ingen mig så finns jag inte. Dels kan det säkert handla om möjligheten till anonymitet, men inte bara det tror jag. Åtminstone jag har sett exempel på personer som i sitt eget namn antar en mycket elakare personlighet i cyber än i verkligheten. Hur kommer det sig att man stänger av sin självcensur vid ett tangentbord? Hur kommer det sig att man stänger av sin (eventuella) empatiska förmåga och är beredd att såra bara för att man slipper se mottagarens reaktion?
Jag har säkert en och annan egen liten elakhetsgroda att stå till svars för. Men, med reservation för att minnet oftast är selektivt, jag tror att jag skulle ha kunnat ta alla mina cyberelakheter öga mot öga oxå. Kommentarerna blir givetvis inte av en högre godhetsgrad av detta, men de handlar åtminstone inte om något som bara görs i det dolda bakom en skärm utan möjlighet att nyansera om jag ser mottagaren såras.
PS! Mina tankar om ironi mer specificerat är på lagring..
PS 2! Det har säkert hänt att jag petat näsan i bilen...
En ironi som jag för tillfället njuter till fullo av, i mitt nya liv som bloggoholic, är förfärliga och alldeles underbara söderpappan Mattias Nilsén. Med en skräckblandad förtjusning ger jag mig i kast hans underbara blogg. Men då och då stannar jag upp med en klump i magen. Tänk om han inte är ett j-la dugg ironisk. Tänk om han är på riktigt, han är ju trots allt bara en tillspetsad version av den akademiska, medvetna, innerstads-, trendiga medelklass-föräldern. För om han inte är en figur född ur fulländad ironi, ja då vill jag ringa soc om ett stackars barn som far illa istället för att som nu fnissa hysteriskt framför datorn.
När jag sen läser kommentarer till hans inlägg så får jag en annan slags klump i magen. Många är, min tolkning, lika ironiska men många upplever jag oxå tar hans inlägg på allvar. Och då tycker jag det blir lite jobbigt. Oavsett om de håller med honom eller om de provoceras, det är ju trots allt bara en värderingsfråga. Kan man säga (skriva) vad som helst bara för att det är i cyber? För hur det än är så tappar man många möjligheter till nyansering när det bara blir text, smileysar till trots. Och är ironi alltid kul?
Jag tycker att man kan se många exempel på att folk blir mer elaka när de sitter vid sin dator i ensamhet, ungefär som när folk petar sig i näsan i bilen. Ser ingen mig så finns jag inte. Dels kan det säkert handla om möjligheten till anonymitet, men inte bara det tror jag. Åtminstone jag har sett exempel på personer som i sitt eget namn antar en mycket elakare personlighet i cyber än i verkligheten. Hur kommer det sig att man stänger av sin självcensur vid ett tangentbord? Hur kommer det sig att man stänger av sin (eventuella) empatiska förmåga och är beredd att såra bara för att man slipper se mottagarens reaktion?
Jag har säkert en och annan egen liten elakhetsgroda att stå till svars för. Men, med reservation för att minnet oftast är selektivt, jag tror att jag skulle ha kunnat ta alla mina cyberelakheter öga mot öga oxå. Kommentarerna blir givetvis inte av en högre godhetsgrad av detta, men de handlar åtminstone inte om något som bara görs i det dolda bakom en skärm utan möjlighet att nyansera om jag ser mottagaren såras.
PS! Mina tankar om ironi mer specificerat är på lagring..
PS 2! Det har säkert hänt att jag petat näsan i bilen...
fredag 22 januari 2010
Ligglistor
... är något vi snackade om runt fikabordet. Kul samtalsämne. Alltid nån som blir lite generad, och det driver ju lätt samtalet vidare till oanade höjder. S bidrog på ett underbart sätt till de riktigt höga höjderna..
Men är ligglistor verkligen så smart? Å ena sidan så finns det ju listan "De jag VILL ligga med" som nästan uteslutande fylls på med läckra kändisar. Och hur ofarligt är det inte att erkänna att man vill ligga med Johnny Depp?! Jag menar det vill väl alla? Eller? Den skulle inte kunna visas upp i offentligenheten om man vill ligga med grannen, chefen, bästisens man, etc etc.. Det skulle ju kunna bli pinsamt. Inte alls som om Brad Pitt var tillgänglig.
Men riktiga ligglistor då? Om man ska göra en i efterhand. Blir inte det jobbigt? De man glömt.. borde de inte ändå i rättvisans namn få vara med? De man inte glömt men helst vill förtränga hur gör man med dem? De man absolut kommer ihåg men som kanske inte är på riktigt (tex Deppan)? Kan man verkligen konstruera en som stämmer? Och framför allt vill man? Och ännu mer framför allt... är det intressant?
Om man skulle ha gjort en ligglista... skulle man verkligen vilja titta på den i efterhand? Och om man tittar på den... får man då radera i efterhand?
Många frågor och inga svar. Men jag kan nog konstatera att för mig får ligglistorna vara en skruvad konstruktion vid fikabordet. Det är ju trots allt något som kan föra konversationen till den yttersta gränsen... Å det är ju kul!
Men är ligglistor verkligen så smart? Å ena sidan så finns det ju listan "De jag VILL ligga med" som nästan uteslutande fylls på med läckra kändisar. Och hur ofarligt är det inte att erkänna att man vill ligga med Johnny Depp?! Jag menar det vill väl alla? Eller? Den skulle inte kunna visas upp i offentligenheten om man vill ligga med grannen, chefen, bästisens man, etc etc.. Det skulle ju kunna bli pinsamt. Inte alls som om Brad Pitt var tillgänglig.
Men riktiga ligglistor då? Om man ska göra en i efterhand. Blir inte det jobbigt? De man glömt.. borde de inte ändå i rättvisans namn få vara med? De man inte glömt men helst vill förtränga hur gör man med dem? De man absolut kommer ihåg men som kanske inte är på riktigt (tex Deppan)? Kan man verkligen konstruera en som stämmer? Och framför allt vill man? Och ännu mer framför allt... är det intressant?
Om man skulle ha gjort en ligglista... skulle man verkligen vilja titta på den i efterhand? Och om man tittar på den... får man då radera i efterhand?
Många frågor och inga svar. Men jag kan nog konstatera att för mig får ligglistorna vara en skruvad konstruktion vid fikabordet. Det är ju trots allt något som kan föra konversationen till den yttersta gränsen... Å det är ju kul!
tisdag 19 januari 2010
måndag 18 januari 2010
Martyrer!
Är martyrerna egentligen martyrer? Ursprunglig betydelse är blodsvittne, dvs någon som fått lida döden för sin tro. Kanske någon som är villig att dö för sin tro är martyr. Kanske kan de sägas vara offer?
Men när jag tänker martyr så tänker jag något annat. Förvisso på offer, men helt självpåtagna offer. Oftast offer för något de själva kommit på. Inte helt sällsynt att "boven" själv inte riktigt vet vad det handlar om. Handlar det då om ett martyrskap? Jag brukar säga det, men om jag tänker efter så handlar det väl egentligen om skuldgivare. Att ge någon skuld för en inbillad oförrätt, att ge någon skuld för att själv må lite bättre, att ge någon skuld för att offerrollen är bättre än ingen roll.
Så om man inte är beredd att dö för sin tro så är man i min värld inte längre en martyr, inte ens om den tron är att jag är roten till allt ont. Är man inte beredd att dö för min skurkifiering så är man bara en skuldgivare!
Förresten... om jag är beredd att dö för paradvåningen är jag då en martyr med egen öppen spis.. eller blir jag bara j-igt skuldsatt?
Men när jag tänker martyr så tänker jag något annat. Förvisso på offer, men helt självpåtagna offer. Oftast offer för något de själva kommit på. Inte helt sällsynt att "boven" själv inte riktigt vet vad det handlar om. Handlar det då om ett martyrskap? Jag brukar säga det, men om jag tänker efter så handlar det väl egentligen om skuldgivare. Att ge någon skuld för en inbillad oförrätt, att ge någon skuld för att själv må lite bättre, att ge någon skuld för att offerrollen är bättre än ingen roll.
Så om man inte är beredd att dö för sin tro så är man i min värld inte längre en martyr, inte ens om den tron är att jag är roten till allt ont. Är man inte beredd att dö för min skurkifiering så är man bara en skuldgivare!
Förresten... om jag är beredd att dö för paradvåningen är jag då en martyr med egen öppen spis.. eller blir jag bara j-igt skuldsatt?
söndag 17 januari 2010
Blogga? Jag?
Näää, det är knappast inom ramen för det tänkbara. Jag skrev inte ens dagbok som barn. Försökte nog.. "kära dagbok".. Och sen föll det platt. Att göra det i offentligheten gör det knappast mer tilltalande.
Fördomar mot bloggar? Ja, absolut! Har jag läst några? Njae, inte direkt. Kanske enstaka inlägg från personer jag känner.
En härlig ledig söndag. Ligger kvar i sängen och läser tidningen. Läser om Sanna Lundells blogg och stängning av kommentarsfältet. Blir nyfiken, vad är det som driver folk att komma med personliga påhopp på någon de inte känner, så jag måste läsa. Sätter mig och försöker ta reda på vad det är som är så kontroversiellt i den. Hittar inget som jag ser som ett skäl till personangrepp. Däremot fortsätter jag att läsa, och läsa och.. Till sist har jag tagit mig igenom den, en del helt ointressanta saker, en hel del kloka tankar, men inget som provocerar. Däremot har beroende av nya inlägg börjat smyga sig på.. hmmmm.
Tankarna fortsätter fara runt i huvudet, ett inte helt ovanligt fenomen för mig, måste det vara en dagbok? Kan det inte vara en riktig ego-boost. Där jag helt oemotsagd kan sätta ord på det som just här och nu rör sig i huvudet. Att, i bästa fall, någon kommenterar på ett sätt som får mig att tänka ett varv till. Och är det inte så kan jag bara deleta dem... förtjusande tanke btw att få deleta dem jag inte gillar....
Fördomar mot bloggar? Ja, absolut! Har jag läst några? Njae, inte direkt. Kanske enstaka inlägg från personer jag känner.
En härlig ledig söndag. Ligger kvar i sängen och läser tidningen. Läser om Sanna Lundells blogg och stängning av kommentarsfältet. Blir nyfiken, vad är det som driver folk att komma med personliga påhopp på någon de inte känner, så jag måste läsa. Sätter mig och försöker ta reda på vad det är som är så kontroversiellt i den. Hittar inget som jag ser som ett skäl till personangrepp. Däremot fortsätter jag att läsa, och läsa och.. Till sist har jag tagit mig igenom den, en del helt ointressanta saker, en hel del kloka tankar, men inget som provocerar. Däremot har beroende av nya inlägg börjat smyga sig på.. hmmmm.
Tankarna fortsätter fara runt i huvudet, ett inte helt ovanligt fenomen för mig, måste det vara en dagbok? Kan det inte vara en riktig ego-boost. Där jag helt oemotsagd kan sätta ord på det som just här och nu rör sig i huvudet. Att, i bästa fall, någon kommenterar på ett sätt som får mig att tänka ett varv till. Och är det inte så kan jag bara deleta dem... förtjusande tanke btw att få deleta dem jag inte gillar....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)