Fredrik Reinfeldt

... är någon jag inte gillar! (förvisso ingen ny upptäckt)

Hörde på radion i helgen att Alfons, förlåt Reinfeldt, har som mål att vinna kvinnors röster genom sänkt skatt för dem som tjänar minst (läses; kvinnor). Förvisso sant att många av de som tjänar minst är kvinnor, men det finns ju även män med låga inkomster. Ska de oxå få lägre skatt eller ska vi ha ett slags könsbeskattning?

Intressant är oxå att gränsen för låginkomsttagare i Reinfeldts värld gick vid dryga 30 000 kr i månaden. Sen när är en person som tjänar 30 000 låginkomsttagare? Det gör mig förbannad att man kan tänka så. Vad är de som tjänar 16 000 i månaden? Oinkomsttagare? Fast även om jag blir lite lätt irriterad över en så världsfrånvänd syn på den verklighet som är Sverige idag, där de flesta skulle vara glada över en lön på 30 000, så är det ett annat perspektiv på hans idé som gör mig heligt förbannad.

Jag brukar inte vara den som står längst fram på barrikaderna i de jämställdhetsfrågor som oftast är på agendan eftersom jag tycker att frågan är ointressant utan klassperspektiv. Men här är det intressant, här finns ett klassperspektiv som är viktigt. Här handlar det inte om andelen kvinnor i bolagsstyrelser. Här handlar det om så mycket mer. På vilket sätt skulle sänkta skatter leda framåt mot rättvisare löner och jämställdhet? På vilket sätt är "kvinnoskatter" något att stolt visa upp i ett land som säger sig sträva mot jämställdhet?

Jag vill inte ha lägre skatt - jag vill ha högre lön!! Jag vill ha samma lön som en man med samma utbildningsnivå, erfarenhet och ansvar men som inte jobbar i ett kvinnodominerat yrke. Jag vill ha betalt utifrån min kompetens, inte behöva betala mindre i skatt för att jag genom mitt kön är "offer för en orättvisa". Jag vill ha betalt för det jag gör, inte slippa betala för den jag är! Jag vill ha lön - inte välgörenhet!!

Självgodhet

Var går gränsen mellan att vara stolt över sig själv och självgodhet? När jag tänkte sms:a C och gratulera honom på bröllopsdagen var det då ett utslag av självgodhet? Eller var det något annat för stolthet var det kanske inte direkt.

Men när jag gjort något bra och är stolt över det så blir det så lätt att slänga ut ett "och här sitter jag och vältrar mig i självgodhet".. Varför då egentligen? Ska det inte gå att vara stolt över sig själv utan att kalla det något annat än stolthet. Vara stolt över sig själv utan att raljera och ironisera så att det på ytan lyser mer självgodhet än stolthet. Ska det vara så j-la svårt?!

Fast för att försvåra det ännu mer så kan man fråga sig om all självgodhet handlar om en, med självironi, dold stolthet. Nej, det är klart att det inte är så, det finns människor som går omkring med stora mått av självgodhet utan ens ett uns av självironi.

Så aldrig mer några försök att bortironisera min egen stolthet så att jag kan raljera över min egen självgodhet. Alltid, alltid våga vara stolt över mig själv. Njae, så blir det knappast. Men kanske... kanske... kan jag lova mig själv att ibland försöka bara vara stolt de gånger det faktiskt är stolt jag är.

Jag, Gollum

It's mine, mine, mine... my precious

Slut på denna tålamodsprövning