Bajsar vampyrer?

De har ingen puls, men har de ämnesomsättning? Om de är på en bar och tar en öl och äter lite "buffelvingar" som tilltugg (ja, det kan hända... Spike har gjort det) kan det försvinna ut i tomma intet eftersom den enda näring de tar upp är från blod?

Arbetarlitteratur...

Mycket av, eller så gott som all, arbetarklasslitteratur handlar som jag ser det i stor utsträckning om ett ”trasproletariat” snarare än om arbetarklassen. På många sätt är det ju begripligt. Den anpassade arbetarklassens liv är ju kanske inte direkt som gjord för litterära mästerverk. Att beskriva arbetarklassens yrkesliv och dess villkor kan vara av intresse och går att göra fiction av. Det går att rent litterärt beskriva arbetsförhållanden för vårdbiträden och undersköterskor som har låga löner och förfärliga arbetsvillkor likväl som utnyttjade papperslösa med svarta löner (frågan är om det ens förtjänar att kallas lön/betalning) på biltvättar och verkstäder.

Men hur stor litteratur blir det av den skötsamma arbetaren som gör allt för att inte synas, höras och sticka ut? Som utför sitt jobb utan att klaga. Som tjänar tillräckligt för att hållas någorlunda tyst. Som håller sina barn hela och rena men också lär dem att de inte är något. Som lär sina barn att inte sticka ut, inte utmärka sig, oavsett om det är på ett positivt eller negativt sätt. En arbetarklass som på något sätt är tristessens Mecka. En arbetarklass som också är Jante personifierad.

Och hur många av oss gör något för att sprida den sidan av arbetarklassen. Vi som lärt oss att inte utmärka oss. Vi som lärt oss att vi är lite, lite mindre värda. Men aldrig så mycket mindre värda att det inte spelar någon roll hur vi beter oss. Aldrig så mycket mindre värda att det inte spelar någon roll vad vi säger. Bara lite lagom mycket mindre värda så att vi inte sticker ut. Tanken att vi ska sprida den känns tämligen långt borta även för oss som gjort våra klassresor, vi som idag tillhör en akademisk medelklass och lärt oss ett språk som skulle kunna beskriva just det. Men trots klassresor, trots att vi behärskar språket… i varenda del av oss, i varenda por finns det vi fötts in i, det vi lärt oss från födseln och framåt. Stick inte ut, syns inte, hörs inte och glöm för all del aldrig att du inte är något förutom möjligtvis lite, lite sämre.

I varenda por finns det kvar. Även om vi trots detta lyckats nå ett viss mått av framgång, även om vi på ytan och kulturellt sett är extremt medelklassiga. I varenda por är vi lite mindre värda. När vi vågar oss på att lyfta saker vi kan och vet måste de alltid vara så genomtänkta att de är oantastbara. Och till och med då tvekar vi. För inte ska väl jag. Inte ska jag tro att jag är den som kan nåt. Och även om jag kan så är det säkert lite, lite mindre värt än det du kan.

Vem är jag att sticka ut? Även om jag ser ut som du, gör samma saker som du, har samma medelklassattribut som du. Jag är inte samma som du, din och min självkänsla kan aldrig bli samma. För i varje por av mig, för i varje por i generationer tillbaka är jag lite, lite mindre värd.

Om jag skulle skriva en bok om det? Även i ett hav av ironi blir den smala fållan av tillåtet liv bara jävligt trist och boken skulle bli väldigt tunn. Så är det egentligen möjligt med arbetarklasslitteratur?

Okej övergrepp?

På väg hem från jobbet i fredags ser jag ett stort gäng stå runt en bänk och hetsa och skrika samtidigt som personal från butiker runt omkring står i dörrarna och skrattande tittar på. Tittar mot bänken och ser en man som även för en lekman är uppenbart alkoholiserad. När jag hoppar av cykeln och går fram ser jag att de hetsar en av killarna och mannen att dricka ikapp samtidigt som några av dem filmar alltihopa med sina mobiler. När jag ifrågasätter dem får jag till svar att det inte är någon fara, de har svensexa och mannen är ju alkis... detta är en något förkortad version av vad som utspelade sig, mina kommentarer om deras omoral och ruttenhet hör hemma någon annanstans. Det var med dubbla känslor jag gick därifrån, jag är förvisso nöjd över att ha sagt ifrån och förhoppningsvis lämnat någon av dem med en dålig smak i munnen. Men mest gick jag därifrån med en klump i magen och kände mig j-igt ledsen över hur folk kan ta sig rätten att kränka någon som samtidigt befinner sig i en situation där han inte är i läge att säga ifrån. När jag frågade mannen sa han att det var ok eftersom han fick sprit... grabbgänget tyckte det var ok eftersom mannen inte sa ifrån. Som om han hade haft möjlighet att säga ifrån...

Killarnas beteende gör mig så j-la arg och jag kan inte se det som något annat än ett rent övergrepp. Men jag blir oxå så oerhört beklämd att folk runt omkring ställer sig och betraktar och skrattar åt detta övergrepp. Det får mig att fundera över om det är så att vi tycker att vissa övergrepp är ok, att de kanske till och med är lite roliga... något vi kan roa oss åt en liten stund. Och jag kan inte låta bli och undra hur omgivningen betett sig om den som var utsatt för övergreppet inte hade varit en äldre alkoholiserad man, en sk A-lagare. Hade folk stått och skrattat då?

Omöjligt försvar?

Går det att försvara sig om någon skulle påstå att man är paranoid?

Om någon bemöter ett ifrågasättande med - det där inbillar du dig. Betyder det att man man håller på att bli galen, eller blir man bara effektivt tystad? Om en fråga, en undran möts på samma sätt. Hur gör man då? Förvisso kan man ju försöka omge sig med människor som håller en kvar på jorden när galenskapen utanför blir för stor. Man kan leva i en "normal" värld och fungera "normalt". Givetvis om man inte jobbar i Hollywood och gör en konspiratorisk film av det. Jag tänker att det alltid (nåja oftast i alla fall) är möjligt att stå stadigt på jorden med förankringslinor runt omkring sig.

Men är det överhuvudtaget möjligt att försvara sig mot det? Varje försök till försvar kan ju bemötas med att det handlar om att vara paranoid. Är det då ett fullständigt mission impossible? I mitt nästa liv (som jag förvisso inte tror på) ska jag sitta i ett rum på filosofiska institutionen, röka (för i mitt nästa liv har jag inte hunnit sluta än) och skriva en omöjlig avhandling om detta omöjliga. Och om nån säger till mig att det visst är möjligt ska jag säga att de inbillar sig, men jag vill först att de berättar för mig hur...

När slutade jag?

Fick tips om en fantastiskt bra artikel av Kristian Lundberg, och den startade många tankar och känslor. Han nämner de ensamstående mödrarna och att ge sina barn mindre än det de behöver. Han ställer sig frågan om hur ofta vi hörde dessa röster inför valet, vilka som pratade för deras sak och konstaterar att det var... tyst. Och jag tänker på mitt mailande inför valet... och svaren som visade att det var kanske inte tyst, men nästan.

Men vem är det som ska höja den rösten? Med vilken röst skriker man när man står och funderar... toapapper eller mjölk, toapapper eller mjölk? Hur ska man kunna höja rösten när huvudet är fullt av huvudräkning vid storhandlingen den 20:e, för man vill ju inte komma fram till kassan med för lite pengar på kortet? Eller när ens barn kommer in alldeles för tidigt och man undrar, varför kommer du nu? Och en alldeles för ansvarsfull 7-åring svarar att de andra skulle köpa glass och jag tänkte att vi inte har råd. Hur ska man då orka göra sin röst hörd?

Kanske är det när man inte huvudräknar i affären, när man handlar den 19:e för att slippa trängas på barnbidragsdagen, när man köper både toapapper, mjölk, en resa och lite ny dykutrustning utan att fundera särskilt mycket. Kanske är det då man ska prata om det? Det är kanske när man handlar det man vill och vet att det finns pengar på kontot man ska ställa sig och skrika åt Hanne Kjöller när hon raljant påstår att det inte finns fattiga barn i Sverige.

Så jag undrar... när slutade jag huvudräkna i affären? Och varför började jag då inte prata högt? Det jag skulle vilja säga till Hanne Kjöller och hennes gelikar lämpar sig antagligen inte i text. Men jag skulle ändå vilja säga det. Och jag undrar, när slutade jag med huvudräkning i affären?

Trött...

... på idioter blir jag. Läste kommentarer till ett inlägg av min nye favoritbloggare Martin Ezpeleta och överfölls av samma känsla som den där lunchen i Stockholm när jag vågade visa civilkurage. Och nu när jag sitter framför datorn så blir det inget av det där civilkuraget, utan jag använder mig av ironiskt raljerande i stället. Fast till mitt försvar får väl ändå sägas kommentarsfältet i en blogg kanske inte är platsen för civilkurage.

För er som inte orkar läsa, inlägget handlar om sexualundervisning och den nya tecknade sexualupplysningsfilmen "Sex på kartan"(jag har själv inte sett den). Någon Niklas har synpunkter på denna... och undrar varför man visar en svart man som sätter på en svensk vit flicka...

Jaha du Niklas! Det är möjligt att du är extremironisk, men då kanske på ett sätt som de flesta inte förstår och då blir det ju inte så skojigt.... Och ja jag kommenterade kring det här med penisstorleken, och det var kanske inte en uppvisning i civilkurage och kanske inte heller en uppvisning i mognad.

Hur som helst. Niklas, du säger att invandrare är i minoritet och därför inte ska vara med i en svensk sexualundervisningsfilm. I åldersgruppen som filmen företrädesvis riktar sig till (ungdomar) är kvinnor i minoritet (inga stora skillnader, men dock i minoritet). Utifrån ditt resonemang bör man därför utesluta även tjejer ur filmen. Kvar blir killarna, men eftersom de homosexuella männen är i minoritet så bör även de uteslutas. Så med uteslutningsmetoden kan jag bara konstatera att du vill ha en halvtimmes tecknad film med svenska, vita tonårsfinniga moderatgrabbar som sitter och runkar! För du är väl medveten om att ni sverigedemokrater oxå är i minoritet, en väldigt liten minoritet där alla vi andra 95 % är i majoritet.

Betydelsfull?

En vän ställde följande fråga på facebook: Vilken person har betytt mest för dig, och vad är det bästa du lärde dig av dem?

Eftersom jag för tillfället är på mitt bästa svartsynshumör så började jag fundera kring vad betyda och betydelsefull egentligen innebär. För mig är det ett värdeladdat ord, ett positivt värdeladdat ord. Kanske kan man se det som något negativt, men jag vet inte riktigt hur.

Och ändå... om jag genom någon annans för mig negativa beteende lärt mig något viktigt, då har ju den personen betytt väldigt mycket. Om det inte var så skulle jag ju inte ha lärt mig det... och ändå. Jag kan inte sätta etiketten betydelsefull på en person som gjort ont i stället för gott. Inte ens om personen genom att göra ont gett mig användbar och värdefull erfarenhet.

För jag tänker att jag inte vill omge mig med personer som på ett eller annat sätt skadar mig. Och det som är betydelsefullt, det vill jag ha nära.

Kan man betyda mycket för någon och ändå inte vara betydelsefull?