När slutade jag?

Fick tips om en fantastiskt bra artikel av Kristian Lundberg, och den startade många tankar och känslor. Han nämner de ensamstående mödrarna och att ge sina barn mindre än det de behöver. Han ställer sig frågan om hur ofta vi hörde dessa röster inför valet, vilka som pratade för deras sak och konstaterar att det var... tyst. Och jag tänker på mitt mailande inför valet... och svaren som visade att det var kanske inte tyst, men nästan.

Men vem är det som ska höja den rösten? Med vilken röst skriker man när man står och funderar... toapapper eller mjölk, toapapper eller mjölk? Hur ska man kunna höja rösten när huvudet är fullt av huvudräkning vid storhandlingen den 20:e, för man vill ju inte komma fram till kassan med för lite pengar på kortet? Eller när ens barn kommer in alldeles för tidigt och man undrar, varför kommer du nu? Och en alldeles för ansvarsfull 7-åring svarar att de andra skulle köpa glass och jag tänkte att vi inte har råd. Hur ska man då orka göra sin röst hörd?

Kanske är det när man inte huvudräknar i affären, när man handlar den 19:e för att slippa trängas på barnbidragsdagen, när man köper både toapapper, mjölk, en resa och lite ny dykutrustning utan att fundera särskilt mycket. Kanske är det då man ska prata om det? Det är kanske när man handlar det man vill och vet att det finns pengar på kontot man ska ställa sig och skrika åt Hanne Kjöller när hon raljant påstår att det inte finns fattiga barn i Sverige.

Så jag undrar... när slutade jag huvudräkna i affären? Och varför började jag då inte prata högt? Det jag skulle vilja säga till Hanne Kjöller och hennes gelikar lämpar sig antagligen inte i text. Men jag skulle ändå vilja säga det. Och jag undrar, när slutade jag med huvudräkning i affären?