Trött...

... på idioter blir jag. Läste kommentarer till ett inlägg av min nye favoritbloggare Martin Ezpeleta och överfölls av samma känsla som den där lunchen i Stockholm när jag vågade visa civilkurage. Och nu när jag sitter framför datorn så blir det inget av det där civilkuraget, utan jag använder mig av ironiskt raljerande i stället. Fast till mitt försvar får väl ändå sägas kommentarsfältet i en blogg kanske inte är platsen för civilkurage.

För er som inte orkar läsa, inlägget handlar om sexualundervisning och den nya tecknade sexualupplysningsfilmen "Sex på kartan"(jag har själv inte sett den). Någon Niklas har synpunkter på denna... och undrar varför man visar en svart man som sätter på en svensk vit flicka...

Jaha du Niklas! Det är möjligt att du är extremironisk, men då kanske på ett sätt som de flesta inte förstår och då blir det ju inte så skojigt.... Och ja jag kommenterade kring det här med penisstorleken, och det var kanske inte en uppvisning i civilkurage och kanske inte heller en uppvisning i mognad.

Hur som helst. Niklas, du säger att invandrare är i minoritet och därför inte ska vara med i en svensk sexualundervisningsfilm. I åldersgruppen som filmen företrädesvis riktar sig till (ungdomar) är kvinnor i minoritet (inga stora skillnader, men dock i minoritet). Utifrån ditt resonemang bör man därför utesluta även tjejer ur filmen. Kvar blir killarna, men eftersom de homosexuella männen är i minoritet så bör även de uteslutas. Så med uteslutningsmetoden kan jag bara konstatera att du vill ha en halvtimmes tecknad film med svenska, vita tonårsfinniga moderatgrabbar som sitter och runkar! För du är väl medveten om att ni sverigedemokrater oxå är i minoritet, en väldigt liten minoritet där alla vi andra 95 % är i majoritet.

Betydelsfull?

En vän ställde följande fråga på facebook: Vilken person har betytt mest för dig, och vad är det bästa du lärde dig av dem?

Eftersom jag för tillfället är på mitt bästa svartsynshumör så började jag fundera kring vad betyda och betydelsefull egentligen innebär. För mig är det ett värdeladdat ord, ett positivt värdeladdat ord. Kanske kan man se det som något negativt, men jag vet inte riktigt hur.

Och ändå... om jag genom någon annans för mig negativa beteende lärt mig något viktigt, då har ju den personen betytt väldigt mycket. Om det inte var så skulle jag ju inte ha lärt mig det... och ändå. Jag kan inte sätta etiketten betydelsefull på en person som gjort ont i stället för gott. Inte ens om personen genom att göra ont gett mig användbar och värdefull erfarenhet.

För jag tänker att jag inte vill omge mig med personer som på ett eller annat sätt skadar mig. Och det som är betydelsefullt, det vill jag ha nära.

Kan man betyda mycket för någon och ändå inte vara betydelsefull?

Dökul

Brukar inte garva högt särskilt ofta när jag läser bloggar, men detta inlägg ledde till ett gapskratt som troligen väckte döda. Och i detta fall var nog det en extrem välgärning..

Provocerad

Läste ett blogginlägg av Bob Hansson för ett antal veckor sen och blev provocerad, eller kanske irriterad. Han skriver om att utsättas för människor som väljer sin egen blyghet framför världen... Väljer? På vilket sätt skulle blyghet handla om att välja? Att se de egna känslorna för omvärlden som viktigare än omvärlden, är det verkligen så det är?

Eftersom jag själv varit blyg under stora delar av mitt liv, och i viss mån fortfarande är så blir jag skitförbannad när någon påstår att jag utsatt/utsätter någon. Vad sägs om att inte våga, att vilja säga något klokt, smart, roligt eller helt enkelt bara säga något överhuvudtaget. Och kvar inuti hjärnan, kroppen, munnen eller var ord nu fastnar, blir det där man så gärna vilja säga. Ett sätt att ta sig förbi kan då vara att komma med ett skämt. Att säga det där skämtsamma behöver inte handla om att skämta bort. Kanske måste mottagaren våga välja att lyssna på tystnad? Och framför allt vore det bra om mottagaren kunde låta bli att offergöra sig själv. Att skuldbelägga någon för dennes blyghet är ju minst sagt ett effektivt sätt att tysta personen. Och ibland tror jag att det kan vara det som är syftet, att skuldbelägga blyghet blir ett sätt att ge sig själv rätten att ta större del av utrymmet.

Han skriver vidare om att man måste berätta ALLT, om sina innersta vrår. Att tystnaden är makt för för den veke. Och jag bara undrar, bortom blyghet eller ej... varför då? Varför måste jag i form av ord klä av mig helt naken? Varför skulle det inte kunna bli ett äkta möte mellan mig och någon annan även om jag väljer att censurera vissa saker? Kanske låter vissa saker och tankar vara censurerade för alltid. Jag är övertygad om att man kan möta MIG utan att få ta del av ALLT. Att behöva få veta allt är som jag ser det ett slags parasiterande på det som är jag. När människor jag inte känner är alltför självutlämnande känner jag ett tvång att ge något tillbaka och känner mig parasiterad på. Jag är inte heller särskilt intresserad av att veta allt om andra, jag vill få fortsätta vara nyfiken. Jag vill låta lärande om en annan människa och om världen ta både plats och tid. Tystnaden är viktigt för det utrymmet, både min och din tystnad.

Jag provoceras alltså både av att blyghet framställs som något man väljer. Det är det inte. Jag vet hur det känns när i princip hela kroppen drar ihop sig i olust inför att tala. Man kan fråga sig vem som utsätter vem. Men jag provoceras oxå av att självutlämnande skulle vara något som ska sättas på piedestal, när det lika gärna kan tolkas som något som tvingar mig att ge mer än jag vill. Jag provoceras för att jag är övertygad om att det finns personer som är som ett slags amöbor som lever på andras innersta tankar och känslor. Jag provoceras för att jag är övertygad om att dessa amöbor tvingar fram detta genom att inte acceptera andras gränser, andras tystnad.