Jag förundras ofta över att rätten till liv får en så förvriden betydelse hos den kristna tokhögern. Ta USA som exempel, ofta är de mest militanta abortmotståndarna de som med lika stor iver förespråkar dödsstraff. Hur kommer det sig att ett liv som ännu inte är ska ha så stor betydelse medan man med lätthet kan säga att existerande liv har förbrukats genom en oacceptabel handling? Här säger man att människor inte kan förändras, att vi inte har ett val att ändra oss (behåll den tanken!).
Läste häromdagen en artikel i Sydsvenskan om organdonationer. Om att lagstiftningen försvårar att hålla organ vid liv. Ja, jag skriver medvetet hålla organ vid liv, det stod inte så i artikeln men för mig handlar det om att hålla organen vid liv. Personen är ju redan död. Man vill från läkarkåren se en förändring något som Göran Hägglund motsätter sig. Han säger att vi inte kan veta om personen som tidigare sagt ja till donation tycker samma i det läget. Han säger alltså att vi kan ändra oss (se ovan). Här skulle jag dock vilja flika in ett litet, nej Göran... i just detta läge kan vi inte ändra oss. Man tar inte organ från någon som sover eller tuppat av lite, man tar organ från någon som är död. När vi är döda så är vi döda, vi har inte förmåga att ha synpunkter och vi kan inte ändra åsikt då. Face that Göran Hägglund! Om vi skulle ha den förmågan som döda, och ha ändrat oss beträffande organen så tror jag att vi skulle visa det. Jag tror att själen skulle squeeza ihop levern, krossa hjärtat osv. Om vi skulle kunna göra val efter döden så skulle vi oxå kunna visa dessa val för omvärlden. Men som all tokkristen höger tar Göran Hägglund här hellre parti för ett icke existerande liv i stället för det liv som skulle kunna räddas. Hur kommer det sig att ett liv som inte längre är får större betydelse än ett liv som skulle kunna fortsätta både längre och bättre?
lördag 30 oktober 2010
måndag 25 oktober 2010
Tro och ateism
Funderade lite kring det här med ateism. Ibland kan jag uppleva att folk vill jämställa ateism med satanism. Att jag när jag säger att jag inte tror på Gud, eller för all del någon gud överhuvudtaget, får de där blickarna som säger att jag är djävulsdyrkare. Men jag undrar hur man tänker då. Är inte gud och djävulen två motpoler i samma tro? Om jag inte tror på den ena, hur ska jag då kunna tro på den andra? Som jag ser det är det mer sannolikt att någon som är troende byter från kristendom till satanism än att jag blir satanist. De troende tror ju på båda, de ska ju bara byta fokus på sin tillbedjan. Jag tror inte på nån av dem och alltså tillber jag ingen. Det är lite tröttsamt sånt där, tycker jag!
Sen har jag funderat på det här med ateism, vad är det? Man kan prata om det i termerna gudsförnekelse och ett aktivt avståndstagande från tro. Man kan förvisso oxå prata om ateism mer i termerna avsaknad av tro, dvs något mer passivt. Den sistnämnda definitionen ger mig inte särskilt mycket huvudbry. Men när man pratar om att förneka och ta avstånd från blir jag lite förvirrad. Om man måste förneka något, eller om man aktivt måste ta avstånd säger man inte då att detta något finns?
Om jag säger att jag inte tror på tomten, så är det ingen som kallar mig tomteförnekare. Jag blir inte ifrågasatt, mer än som möjligtvis tråkvuxen. Det är ingen som förväntar sig att jag ska ta aktivt avstånd från tomten, att jag aktivt ska förneka tomten. Det är ingen som tror att jag tror på Grinchen bara för att jag inte tror på tomten. Jag kan i lugn och ro låta bli att tro på tomten och ingen har några större synpunkter på det.
Så varför ska jag förneka gud, varför ska jag ta aktivt avstånd? Räcker det inte bara med att jag faktiskt inte tror att det finns några gudar? Jag vill inte förklara denna avsaknad av tro i termerna förnekelse. Och jag vill inte förklara mig för dem som tror, tro som ni vill och låt mig tro som jag vill. Jag vill inte heller förklara mig för "aktiva ateister" att min ateism bara är ett passivt tillstånd.
Däremot vill jag, mycket aktivt, slippa pådyvlas andra människors tro. Jag vill mycket aktivt avspisa Jehovas som ringer på min dörr. Där vill jag vara aktiv. Jag vill aktivt slippa hoppas på av scientologer som vill ägna sig åt hjärntvätt förklätt till stresstest. Det vill jag väldigt aktivt slippa.
Och även man jag inte tror på någon slags gud i någon form så vill jag oxå ha rätten att tro! För tror gör jag! Jag tror på människan. Jag tror att människor kan göra gott och jag tror att människor kan göra ont. Och framför allt tror jag att vi människor kan göra allt detta utan inblandning av några högre makter. Det tror jag på!
Sen har jag funderat på det här med ateism, vad är det? Man kan prata om det i termerna gudsförnekelse och ett aktivt avståndstagande från tro. Man kan förvisso oxå prata om ateism mer i termerna avsaknad av tro, dvs något mer passivt. Den sistnämnda definitionen ger mig inte särskilt mycket huvudbry. Men när man pratar om att förneka och ta avstånd från blir jag lite förvirrad. Om man måste förneka något, eller om man aktivt måste ta avstånd säger man inte då att detta något finns?
Om jag säger att jag inte tror på tomten, så är det ingen som kallar mig tomteförnekare. Jag blir inte ifrågasatt, mer än som möjligtvis tråkvuxen. Det är ingen som förväntar sig att jag ska ta aktivt avstånd från tomten, att jag aktivt ska förneka tomten. Det är ingen som tror att jag tror på Grinchen bara för att jag inte tror på tomten. Jag kan i lugn och ro låta bli att tro på tomten och ingen har några större synpunkter på det.
Så varför ska jag förneka gud, varför ska jag ta aktivt avstånd? Räcker det inte bara med att jag faktiskt inte tror att det finns några gudar? Jag vill inte förklara denna avsaknad av tro i termerna förnekelse. Och jag vill inte förklara mig för dem som tror, tro som ni vill och låt mig tro som jag vill. Jag vill inte heller förklara mig för "aktiva ateister" att min ateism bara är ett passivt tillstånd.
Däremot vill jag, mycket aktivt, slippa pådyvlas andra människors tro. Jag vill mycket aktivt avspisa Jehovas som ringer på min dörr. Där vill jag vara aktiv. Jag vill aktivt slippa hoppas på av scientologer som vill ägna sig åt hjärntvätt förklätt till stresstest. Det vill jag väldigt aktivt slippa.
Och även man jag inte tror på någon slags gud i någon form så vill jag oxå ha rätten att tro! För tror gör jag! Jag tror på människan. Jag tror att människor kan göra gott och jag tror att människor kan göra ont. Och framför allt tror jag att vi människor kan göra allt detta utan inblandning av några högre makter. Det tror jag på!
söndag 24 oktober 2010
lördag 9 oktober 2010
Jag är kränkt...
... är ett uttryck som används i tid och otid. Enligt mig kanske oftast i otid. För mig är kränkning något väldigt starkt, något som slår oerhört djupt, något som man inte kan prata om vid en nuddning av en öm tå. Enligt SAO betyder kränka; förolämpa, våldföra sig på, bryta mot.
Förolämpa kanske inte är så starkt, men i min värld ligger våldföra sig på mycket närmare betydelsen av ordet kränka. Och det finns väl alltid grader på förolämpningsskalan. Kränkning används ju oxå inom folkrätt i betydelsen av ett olagligt militärt intrång i ett land. Ett land som då har rätt att skydda sitt lands gränser även med våld. För mig säger detta något om hur starkt ordet kränkt är.
Om man ständigt pratar om kränkt i alla möjliga och omöjliga situationer, urholkar man då inte ordet? Om någon går före mig i kön på affären, om någon snor sittplatsen på bussen mitt framför mig, om någon gör det med den där p-platsen jag tänkte ta... blir jag då kränkt? NEJ! Självklart inte. Jag blir sur, irriterad, skitförbannad, kanske tycker jag synd om mig själv och känner mig orättvist behandlad och blir lite martyrisk. Men inte fan kränker personen mig. Och ändå är det i de här sammanhangen folk påstår sig bli kränkta. Om du och jag hamnar i slagsmål och jag, trots att jag är starkare, får på käften så blir jag inte kränkt. Jag kanske tappar ansiktet och framstår som en idiot, men kränkning? Om jag på parkeringen, eller vid den där käftsmällen utsätts för en kränkning, vad gör det för innebörden av orden? Vad gör det för ett barn som ständigt utsätts för någon form av övergrepp av sina föräldrar, vad blir den kränkningen värd?
Vad är att älska? Kan jag älska räkor? Jag vet inte, kanske borde jag hitta ett bättre ord för min inställning till räkor.. Jag menar, har räkor samma värde som min man och son. Jag älskar räkor, men handlar det om kärlek? Nej, givetvis inte. Jag älskar min son, jag älskar min man, men handlar det om kärlek. Ja, givetvis!
Inflationen i ordet älska är för mig inte lika allvarlig som i ordet kränka för jag tror inte att någon på allvar tror att räkor och J på något sätt skulle jämställas. Men jag upplever att man på allvar tillmäter kränkning samma betydelse oavsett om det handlar om en p-plats eller ett barn som misshandlas. Då menar jag inte att man ser på själva händelserna med samma tyngd utan bara att man väljer att se båda som en kränkning. Genom detta tänker jag att det blir svårt att som individ försvara mig mot kränkning, ska jag få skydda mitt inre lands gränser med våld om så behövs? Ska jag verkligen få göra samma motstånd om jag som vuxen blir blåst på en sittplats på bussen som om jag som barn regelbundet misshandlas av mina föräldrar? Vi är ju båda kränkta... Eller?
Förolämpa kanske inte är så starkt, men i min värld ligger våldföra sig på mycket närmare betydelsen av ordet kränka. Och det finns väl alltid grader på förolämpningsskalan. Kränkning används ju oxå inom folkrätt i betydelsen av ett olagligt militärt intrång i ett land. Ett land som då har rätt att skydda sitt lands gränser även med våld. För mig säger detta något om hur starkt ordet kränkt är.
Om man ständigt pratar om kränkt i alla möjliga och omöjliga situationer, urholkar man då inte ordet? Om någon går före mig i kön på affären, om någon snor sittplatsen på bussen mitt framför mig, om någon gör det med den där p-platsen jag tänkte ta... blir jag då kränkt? NEJ! Självklart inte. Jag blir sur, irriterad, skitförbannad, kanske tycker jag synd om mig själv och känner mig orättvist behandlad och blir lite martyrisk. Men inte fan kränker personen mig. Och ändå är det i de här sammanhangen folk påstår sig bli kränkta. Om du och jag hamnar i slagsmål och jag, trots att jag är starkare, får på käften så blir jag inte kränkt. Jag kanske tappar ansiktet och framstår som en idiot, men kränkning? Om jag på parkeringen, eller vid den där käftsmällen utsätts för en kränkning, vad gör det för innebörden av orden? Vad gör det för ett barn som ständigt utsätts för någon form av övergrepp av sina föräldrar, vad blir den kränkningen värd?
Vad är att älska? Kan jag älska räkor? Jag vet inte, kanske borde jag hitta ett bättre ord för min inställning till räkor.. Jag menar, har räkor samma värde som min man och son. Jag älskar räkor, men handlar det om kärlek? Nej, givetvis inte. Jag älskar min son, jag älskar min man, men handlar det om kärlek. Ja, givetvis!
Inflationen i ordet älska är för mig inte lika allvarlig som i ordet kränka för jag tror inte att någon på allvar tror att räkor och J på något sätt skulle jämställas. Men jag upplever att man på allvar tillmäter kränkning samma betydelse oavsett om det handlar om en p-plats eller ett barn som misshandlas. Då menar jag inte att man ser på själva händelserna med samma tyngd utan bara att man väljer att se båda som en kränkning. Genom detta tänker jag att det blir svårt att som individ försvara mig mot kränkning, ska jag få skydda mitt inre lands gränser med våld om så behövs? Ska jag verkligen få göra samma motstånd om jag som vuxen blir blåst på en sittplats på bussen som om jag som barn regelbundet misshandlas av mina föräldrar? Vi är ju båda kränkta... Eller?
söndag 3 oktober 2010
Att ge SD makt
Egentligen vill jag inte skriva mer om valet och politik just nu... Jag vill besviket lägga det åt sidan ett tag och blogga om mina egna funderingar kring livet, höga och låga. Men det finns en grej som gnager, en grej som jag inte riktigt kan släppa.
Både media och de etablerade partierna pratar om att man inte ska ge SD någon makt. Men jag kan inte låta bli att undra om det inte är just precis det man gör. Om båda blocken ska samarbeta för att till varje pris hålla SD utanför, är det då inte just precis makt man ger dem. Om alla partier hela tiden mer tar ställning för att inte släppa in SD än för den politik man gick till val på gör man dem inte för betydelsefulla då. Man är beredd att, inte bara svika sina väljare utan oxå frångå sin egen politik. Jag röstade inte på ett av de rödgröna partierna för att de ska göra upp med alliansen, jag röstade på dem för att jag absolut inte vill ha alliansens politik. Jag röstade för att, om de inte skulle vinna, skulle bli en stark opposition. Om man inte ställer sig i den positionen så sviker man inte bara mig och alla som röstat på dem, man gör oxå SD till det enda oppositionspartiet. Och om fler vill ha ett regeringsskifte nästa gång så krävs ju det att man röstar på oppositionen, som i så fall är SD. En skrämmande tanke, jag vill inte välja mellan Reinfeldt och Jimmie Åkesson.
Jag trodde i min naivitet att partierna (blocken) skulle driva sin politik och om SD röstar med några av dem så må det vara hänt. Jag trodde att låta bli att ge dem makt skulle vara att man aldrig, aldrig köpslår med dem för att få igenom sin politik men att ändå driva sin egen politik. Jag trodde inte att man hellre än att få en röst från SD köpslår med det andra blocket.
Jag blev åtminstone lite lättad när de rödgröna la fram ett eget förslag på talman. Jag hoppas innerligt att det är så det kommer att bli även i andra frågor.
Både media och de etablerade partierna pratar om att man inte ska ge SD någon makt. Men jag kan inte låta bli att undra om det inte är just precis det man gör. Om båda blocken ska samarbeta för att till varje pris hålla SD utanför, är det då inte just precis makt man ger dem. Om alla partier hela tiden mer tar ställning för att inte släppa in SD än för den politik man gick till val på gör man dem inte för betydelsefulla då. Man är beredd att, inte bara svika sina väljare utan oxå frångå sin egen politik. Jag röstade inte på ett av de rödgröna partierna för att de ska göra upp med alliansen, jag röstade på dem för att jag absolut inte vill ha alliansens politik. Jag röstade för att, om de inte skulle vinna, skulle bli en stark opposition. Om man inte ställer sig i den positionen så sviker man inte bara mig och alla som röstat på dem, man gör oxå SD till det enda oppositionspartiet. Och om fler vill ha ett regeringsskifte nästa gång så krävs ju det att man röstar på oppositionen, som i så fall är SD. En skrämmande tanke, jag vill inte välja mellan Reinfeldt och Jimmie Åkesson.
Jag trodde i min naivitet att partierna (blocken) skulle driva sin politik och om SD röstar med några av dem så må det vara hänt. Jag trodde att låta bli att ge dem makt skulle vara att man aldrig, aldrig köpslår med dem för att få igenom sin politik men att ändå driva sin egen politik. Jag trodde inte att man hellre än att få en röst från SD köpslår med det andra blocket.
Jag blev åtminstone lite lättad när de rödgröna la fram ett eget förslag på talman. Jag hoppas innerligt att det är så det kommer att bli även i andra frågor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)