Egentligen vill jag inte skriva mer om valet och politik just nu... Jag vill besviket lägga det åt sidan ett tag och blogga om mina egna funderingar kring livet, höga och låga. Men det finns en grej som gnager, en grej som jag inte riktigt kan släppa.
Både media och de etablerade partierna pratar om att man inte ska ge SD någon makt. Men jag kan inte låta bli att undra om det inte är just precis det man gör. Om båda blocken ska samarbeta för att till varje pris hålla SD utanför, är det då inte just precis makt man ger dem. Om alla partier hela tiden mer tar ställning för att inte släppa in SD än för den politik man gick till val på gör man dem inte för betydelsefulla då. Man är beredd att, inte bara svika sina väljare utan oxå frångå sin egen politik. Jag röstade inte på ett av de rödgröna partierna för att de ska göra upp med alliansen, jag röstade på dem för att jag absolut inte vill ha alliansens politik. Jag röstade för att, om de inte skulle vinna, skulle bli en stark opposition. Om man inte ställer sig i den positionen så sviker man inte bara mig och alla som röstat på dem, man gör oxå SD till det enda oppositionspartiet. Och om fler vill ha ett regeringsskifte nästa gång så krävs ju det att man röstar på oppositionen, som i så fall är SD. En skrämmande tanke, jag vill inte välja mellan Reinfeldt och Jimmie Åkesson.
Jag trodde i min naivitet att partierna (blocken) skulle driva sin politik och om SD röstar med några av dem så må det vara hänt. Jag trodde att låta bli att ge dem makt skulle vara att man aldrig, aldrig köpslår med dem för att få igenom sin politik men att ändå driva sin egen politik. Jag trodde inte att man hellre än att få en röst från SD köpslår med det andra blocket.
Jag blev åtminstone lite lättad när de rödgröna la fram ett eget förslag på talman. Jag hoppas innerligt att det är så det kommer att bli även i andra frågor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar