... är något konstigt.
Det kan vara helt tomt eftersom ingenting sägs, men är så sällan tomt. Oftast fylls tystnaden av så mycket... allt som borde sägas men inte sägs. Den är väl egentligen neutral, men blir aldrig det. Oftast fylls den av elakheter. I och för sig i ens eget huvud, men ändå så elaka. Det är väl så att alla farhågor och fasor får plats i tystnaden, och på det sättet blir så mycket taskigare än det mesta som uttalas. Konstigt att något tomt kan ta så mycket plats, konstigt att något tyst kan låta så mycket och så elakt!
Fast tystnaden skulle oxå kunna fyllas med snälla, varma saker. Men då blir det oftast bara det där tomma kvar. För kanske behöver de snälla sakerna uttalas.
Ibland kan tystnaden oxå vara så skön. Att bara få vara ifred med sina egna tankar. Njuta av att få reflektera över dem. Både de snälla och elaka tankarna, de glada och de ledsna, arga och skrattiga...
Så det är inte när man har sin egen tystnad i huvudet som allt blir till konstiga tankar, det är när någon annan tvingar in sin tystnad det blir så fel...
söndag 25 april 2010
fredag 2 april 2010
Värderingskrockar...
Så här i påsktider är väl religionen på agendan... och då är det lätt att tänka på en liten händelse nyligen. Tänkte först skriva en liten incident, men det var det ju inte.. utan helt enkelt en händelse.
Skulle på ett samverkansmöte med en församling som alltid inleder sina p-möten med en kort gudstjänst. Inget jag skulle ha valt, men kände inte heller att jag skulle dö av det. Förvisso är jag inte troende överhuvudtaget och det var många år sedan jag gjorde det mycket medvetna valet att gå ur kyrkan. Samtidigt är jag lika lite intresserad av att pådyvla någon annan min icke-tro som jag är av att andra ska pådyvla mig en tro. Så det var helt ok att gå dit, kyrkor är ju trots allt ofta ganska trevliga och lugna lokaler så jag skulle kunna sitta där och hänge mig åt mina egna funderingar. So far so good!
Efter en stund börjar prästen hälla upp vin och ta fram oblater... *svälj*. Inser att det handlar om nattvard. Det börjar snurra i huvudet... jag kan inte ta nattvarden det är ju helt emot vad jag står för och tror på. Alla reser sig och går fram... ska jag sitta kvar? Är det rätt tillfälle to make a statement? Jag sa ja till att komma hit, kan jag säga nej när jag redan hoppat på tåget? Kan jag göra detta trots att det helt går emot vad jag tror på, eller rättare sagt vad jag inte tror på? Nåja, det här var tankar som snabbt for igenom huvudet och jag kommer fram till att det inte här och nu är läge för ett statement. Motvilligt går jag fram... och antagligen är det bara S som är medveten om min vånda. Väl där framme tar jag nattvarden vilket definitivt inte får mig att känna mig bättre. Förvisso nöjd med att att slippa trampa på några tår, men med en stor klump i magen av hyckleriet att låtsas tro på något som jag anser vara rent bull.
Nåja S hade i alla fall kul och hon tyckte nog inte att det var mindre kul när alla satte sig och jag började trava ut ur kyrkan... men som snäll-prästen sa, man kan inte göra fel bara annorlunda!
Tyvärr så var det nog så att där och då kunde jag bara göra fel. Min moral, mina värderingar sa att;
Där och då blev det väldigt tydligt, men jag tänker att det ganska ofta uppstår situationer där flera starka värderingar ställs emot varandra och vi tvingas välja mellan fel och fel... Kanske är det just de gångerna det är bäst att vara värdelös?!
Skulle på ett samverkansmöte med en församling som alltid inleder sina p-möten med en kort gudstjänst. Inget jag skulle ha valt, men kände inte heller att jag skulle dö av det. Förvisso är jag inte troende överhuvudtaget och det var många år sedan jag gjorde det mycket medvetna valet att gå ur kyrkan. Samtidigt är jag lika lite intresserad av att pådyvla någon annan min icke-tro som jag är av att andra ska pådyvla mig en tro. Så det var helt ok att gå dit, kyrkor är ju trots allt ofta ganska trevliga och lugna lokaler så jag skulle kunna sitta där och hänge mig åt mina egna funderingar. So far so good!
Efter en stund börjar prästen hälla upp vin och ta fram oblater... *svälj*. Inser att det handlar om nattvard. Det börjar snurra i huvudet... jag kan inte ta nattvarden det är ju helt emot vad jag står för och tror på. Alla reser sig och går fram... ska jag sitta kvar? Är det rätt tillfälle to make a statement? Jag sa ja till att komma hit, kan jag säga nej när jag redan hoppat på tåget? Kan jag göra detta trots att det helt går emot vad jag tror på, eller rättare sagt vad jag inte tror på? Nåja, det här var tankar som snabbt for igenom huvudet och jag kommer fram till att det inte här och nu är läge för ett statement. Motvilligt går jag fram... och antagligen är det bara S som är medveten om min vånda. Väl där framme tar jag nattvarden vilket definitivt inte får mig att känna mig bättre. Förvisso nöjd med att att slippa trampa på några tår, men med en stor klump i magen av hyckleriet att låtsas tro på något som jag anser vara rent bull.
Nåja S hade i alla fall kul och hon tyckte nog inte att det var mindre kul när alla satte sig och jag började trava ut ur kyrkan... men som snäll-prästen sa, man kan inte göra fel bara annorlunda!
Tyvärr så var det nog så att där och då kunde jag bara göra fel. Min moral, mina värderingar sa att;
- det sammanhanget är inte en protestarena
- min o-tro ska pådyvlas andra lika lite som deras tro ska pådyvlas mig
- jag tror inte på det här
- hyckleri är, om inte en dödssynd så i alla fall, något jag vill undvika att ägna mig åt
Där och då blev det väldigt tydligt, men jag tänker att det ganska ofta uppstår situationer där flera starka värderingar ställs emot varandra och vi tvingas välja mellan fel och fel... Kanske är det just de gångerna det är bäst att vara värdelös?!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)