Tystnad...

... är något konstigt.

Det kan vara helt tomt eftersom ingenting sägs, men är så sällan tomt. Oftast fylls tystnaden av så mycket... allt som borde sägas men inte sägs. Den är väl egentligen neutral, men blir aldrig det. Oftast fylls den av elakheter. I och för sig i ens eget huvud, men ändå så elaka. Det är väl så att alla farhågor och fasor får plats i tystnaden, och på det sättet blir så mycket taskigare än det mesta som uttalas. Konstigt att något tomt kan ta så mycket plats, konstigt att något tyst kan låta så mycket och så elakt!

Fast tystnaden skulle oxå kunna fyllas med snälla, varma saker. Men då blir det oftast bara det där tomma kvar. För kanske behöver de snälla sakerna uttalas.

Ibland kan tystnaden oxå vara så skön. Att bara få vara ifred med sina egna tankar. Njuta av att få reflektera över dem. Både de snälla och elaka tankarna, de glada och de ledsna, arga och skrattiga...

Så det är inte när man har sin egen tystnad i huvudet som allt blir till konstiga tankar, det är när någon annan tvingar in sin tystnad det blir så fel...