Om dumhet...

Funderar då och då, eller kanske ganska ofta, på min bristande tolerans mot dumhet. Hur lite överseende jag har mot det jag ser som korkat samtidigt som jag är villig att inte bara ha överseende med utan oxå ta strid för så mycket annat. Tänker på en strof från en gammal Py Bäckman-låt, "du stöttar heroiskt dom arma och svaga, men fnyser åt dom som ingenting vet" (Till en vän?). Knappast något att vara stolt över men samtidigt är det så, jag kan ju bli lite lätt arrogant föraktfull när jag tycker folk är ointressanta/korkade/inte värda att slösa tid på.. *scary*. Ändå skulle jag gärna vilja ha mer överseende även mot dumhet.

Men vad är egentligen dumhet. Finns det ett absolut mått på klokskap likväl som på dumhet? Man kan förvisso mäta IQ men å andra sidan så har jag träffat personer med hög IQ som jag betraktar som klockrena idioter. Och samtidigt finns oxå personer med lägre intelligensnivå som är mycket kloka... Och det finns personer som oftast är väldigt kloka, men som titt som tätt är rena idioter... Så kanske är vare sig dumhet eller intelligens något som kan mätas, något man kan prata om i absoluta termer. Troligen! Eller kanske helt säkert!

Så då tar jag mig rätten att fortsätta definiera dem jag själv betraktar som teflonhjärnor. De som jag tyvärr lite för ofta känner en föraktfull arrogans inför. De som jag ondgör mig över när jag läser insändare i morgontidningen. Och som jag givetvis inte kan låta bli att läsa och raljera över. För de är ju så dumma! De som är så svartvita i sin trångsynthet, de som inte kan se mer än ett perspektiv, de som inte vet att det allt som oftast finns mer än ett rätt och fel, de dumma teflonhjärnorna. För samtidigt som jag skulle vilja vara mer överseende mot de jag bedömer vara korkade så tycker jag att vi fått hjärnan för att tänka med.

Men det mest skrämmande är nog att jag som alltid ska vända och vrida, som alltid har fler perspektiv än jag vill och behöver, blir så j-la ensidig när det kommer till dumhet.