Olika verkligheter

Häromdagen var min man och snackade i riksdagen. Lite avis och väldigt stolt satt jag och tänkte på vad jag skulle snacka om ifall jag skulle vara där. Tänkte att jag skulle vilja berätta om dem som jag möter i mitt jobb, om deras verklighet. Och då kom jag att tänka på Göran Hägglund och verklighetens folk. För övrigt ett helt vidrigt uttryck och det ultimata beviset på det är väl att SD stal det.

För är vi inte alla verklighetens folk, lever vi inte alla i verkligheten?

Jag tänker att J som växt upp med en ensam morsa har vuxit upp i en verklighet. I alla fall i perioder av sitt liv. I andra perioder har han levt i andra verkligheter och just nu lever han i ytterligare en verklighet. Alltså är han verklighetens folk!

Jag tänker på N som ska födas till en familj i verkligheten där han ska leva med sina två mammor. Alldeles i verkligheten. Alltså är han verklighetens folk! Kanske är han oxå en hon?!

Jag tänker på de 22-åringar jag möter i jobbet och som vill ha en "fritidsgård", någonstans för dem att hänga. Som väl egentligen borde drömma om jobb och bostad och ett schysst liv, men som inte gör det. De lever oxå i en verklighet. Alltså är de verklighetens folk.

Jag tänker att de som är sjuka och inte kan jobba, för Hägglund och hans allians-vänner bara är lata och arbetsskygga (för även om de inte säger det så är det faktiskt det de visar i handling), ja de lever oxå de i en verklighet. Verklighetens folk!

Och mest tänker jag att J, N, 22-åringarna, missbrukarna, de sjuka, de arbetslösa och alla de andra som inte passar in i Görans Hägglunds lilla fina tok-kristna, moraliserande höger-verklighet, ja de är oxå verklighetens folk.

De är i allra högsta grad verklighetens folk!! Jag är verklighetens folk! Alla jag känner är verklighetens folk! Och alla andra är det oxå, även Göran Hägglund är verklighetens folk, dock i en j-igt trångsynt verklighet.

Om dumhet...

Funderar då och då, eller kanske ganska ofta, på min bristande tolerans mot dumhet. Hur lite överseende jag har mot det jag ser som korkat samtidigt som jag är villig att inte bara ha överseende med utan oxå ta strid för så mycket annat. Tänker på en strof från en gammal Py Bäckman-låt, "du stöttar heroiskt dom arma och svaga, men fnyser åt dom som ingenting vet" (Till en vän?). Knappast något att vara stolt över men samtidigt är det så, jag kan ju bli lite lätt arrogant föraktfull när jag tycker folk är ointressanta/korkade/inte värda att slösa tid på.. *scary*. Ändå skulle jag gärna vilja ha mer överseende även mot dumhet.

Men vad är egentligen dumhet. Finns det ett absolut mått på klokskap likväl som på dumhet? Man kan förvisso mäta IQ men å andra sidan så har jag träffat personer med hög IQ som jag betraktar som klockrena idioter. Och samtidigt finns oxå personer med lägre intelligensnivå som är mycket kloka... Och det finns personer som oftast är väldigt kloka, men som titt som tätt är rena idioter... Så kanske är vare sig dumhet eller intelligens något som kan mätas, något man kan prata om i absoluta termer. Troligen! Eller kanske helt säkert!

Så då tar jag mig rätten att fortsätta definiera dem jag själv betraktar som teflonhjärnor. De som jag tyvärr lite för ofta känner en föraktfull arrogans inför. De som jag ondgör mig över när jag läser insändare i morgontidningen. Och som jag givetvis inte kan låta bli att läsa och raljera över. För de är ju så dumma! De som är så svartvita i sin trångsynthet, de som inte kan se mer än ett perspektiv, de som inte vet att det allt som oftast finns mer än ett rätt och fel, de dumma teflonhjärnorna. För samtidigt som jag skulle vilja vara mer överseende mot de jag bedömer vara korkade så tycker jag att vi fått hjärnan för att tänka med.

Men det mest skrämmande är nog att jag som alltid ska vända och vrida, som alltid har fler perspektiv än jag vill och behöver, blir så j-la ensidig när det kommer till dumhet.