Civilkurage

Igår visade jag ett civilkurage som gjorde mig stolt över mig själv. Jag hade precis innan händelsen promenerat längs Sveavägen. Förbi platsen där Olof Palme mördades. För mig en promenad som väckte både tankar och känslor. Men sannolikt något som jag släppt snabbt om inte det uppstått en följdhändelse på lunchrestaurang inte många minuter senare. Placeras bredvid ett "grabbgäng" (eller kanske ska de kallas gubbgäng då de flesta åtminstone var 30+) i väntan på någon slags östersjökryssning, som jobbar på att vara packade redan när de går ombord. Blir lite småirriterad över högljuddheten, men säger inget. Höljuddheten går över i rasistiskt snack om invandrare i allmänhet, Irakier i synnerhet och en förvåning över en allmän avsaknad av förståelse för att folk röstat på Sverigedemokraterna. Inser först lite fördomsfullt att jag förvånas över att de är norrlänningar och inte skåningar, men börjar snabbt fundera över om jag ska säga ifrån. Mesigheten vinner och jag sitter tyst och hör dem börja raljera över nidvisan om Palme som bland annat Jimmie Åkesson var med och sjöng. Känner hur mesigheten allt mer börjar tryckas tillbaka av ilska, men säger fortfarande ingenting.

En av dem plockar fram sången på sin mobil och de börjar lyssna på den. Säger fortfarande ingenting men ilskan bubblar och jag vänder mig mot dem, stirrar argt och skakar på huvudet. Skulle vilja säga ifrån men känner att mesigheten fortfarande ligger där och bubblar. Då börjar grabbarna kalla mig sosseas, vilket jag kan hantera även om jag får lust att säga att det är en förolämpning att påstå att jag står så långt åt höger. Fortsätter att äta, då börjar de högljutt sjunga med i visan. Vips dog mesigheten, går fram, nämner rasism och hets mot folkgrupp. Ilskan har vunnit över allt och informerar herrarna om att jag kan konstatera att de tillhör de fem utvecklingsstörda procenten i vårt land. Jag är medveten om att detta är en förolämpning mot alla som har en utvecklingsstörning, men där och då var detta det ord som dök upp i mitt huvud. Gick sen tillbaka och avslutade min lunch, idioterna slutade sjunga men fortsatte kalla mig sosseas.

Men jag kan inte låta bli att tänka på hur nära det var att jag inte sa ifrån. Att jag hade suttit tyst och tyckt att de var idioter men ändå låtit dem komma undan med det. Ilskan är väl ingen dålig drivkraft, men det skulle vara så skönt att våga utan att behöva bli urförbannad först. Att våga säga ifrån när något är fel utan att det blir i affekt. Varför ska det vara så svårt?

Jag tror inte att grabbgänget ändrar sin världsbild för att jag sa ifrån, men jag ändrade kanske min. Eller i alla fall min självbild. Helt plötsligt blev jag en person med civilkurage och det gör mig så stolt.