Tålamod part II

Nu har det gått flera timmar, inga nya bud. Borde då inte budgivningen stänga och paraden vara min. Min, min.....

Tålamod

Föds man med en viss mängd tålamod? Och sen när det är slut så är det slut! Det sägs ju att vissa, jag är en av dem, tappar tålamodet snabbare än andra. Betyder det att vi som är sådana gör slut på vårt tålamod i större mängd än andra varje gång vi måste använda det. Eller är vi helt enkelt slarvigare än andra så vi springer runt och tappar tålamod lite här och var?

Finns det människor som plockar upp andras tålamod? Kan man använda någon annans tålamod? Eller blir det bara liggande där som en oupplockad hundbajs? Folk svär över att det ligger där, en del trampar i det och smetar ut det, till sist regnar det bort.

Men om tålamod bara är en hundbajs, varför är det då så eftersträvansvärt?

Descartes à la mig (eller om det var S?)

Jag tänker... äta, alltså finns jag

Cyber-elak

Ironi är kul! Men är det alltid det? Och hur vet jag att det jag skrattar hejdlöst åt är kul? Det kanske inte ens är ironiskt utan på fullt allvar. Fastnar då skrattet i halsen? Absolut... ibland! Medger att det nog kan finnas en risk att jag fortsätter att skratta, även om det då faktiskt innebär att jag skrattar åt i stället för med. Men... jag aspirerar inte på tjänsten som världens personifierade godhet.

En ironi som jag för tillfället njuter till fullo av, i mitt nya liv som bloggoholic, är förfärliga och alldeles underbara söderpappan Mattias Nilsén. Med en skräckblandad förtjusning ger jag mig i kast hans underbara blogg. Men då och då stannar jag upp med en klump i magen. Tänk om han inte är ett j-la dugg ironisk. Tänk om han är på riktigt, han är ju trots allt bara en tillspetsad version av den akademiska, medvetna, innerstads-, trendiga medelklass-föräldern. För om han inte är en figur född ur fulländad ironi, ja då vill jag ringa soc om ett stackars barn som far illa istället för att som nu fnissa hysteriskt framför datorn.

När jag sen läser kommentarer till hans inlägg så får jag en annan slags klump i magen. Många är, min tolkning, lika ironiska men många upplever jag oxå tar hans inlägg på allvar. Och då tycker jag det blir lite jobbigt. Oavsett om de håller med honom eller om de provoceras, det är ju trots allt bara en värderingsfråga. Kan man säga (skriva) vad som helst bara för att det är i cyber? För hur det än är så tappar man många möjligheter till nyansering när det bara blir text, smileysar till trots. Och är ironi alltid kul?

Jag tycker att man kan se många exempel på att folk blir mer elaka när de sitter vid sin dator i ensamhet, ungefär som när folk petar sig i näsan i bilen. Ser ingen mig så finns jag inte. Dels kan det säkert handla om möjligheten till anonymitet, men inte bara det tror jag. Åtminstone jag har sett exempel på personer som i sitt eget namn antar en mycket elakare personlighet i cyber än i verkligheten. Hur kommer det sig att man stänger av sin självcensur vid ett tangentbord? Hur kommer det sig att man stänger av sin (eventuella) empatiska förmåga och är beredd att såra bara för att man slipper se mottagarens reaktion?

Jag har säkert en och annan egen liten elakhetsgroda att stå till svars för. Men, med reservation för att minnet oftast är selektivt, jag tror att jag skulle ha kunnat ta alla mina cyberelakheter öga mot öga oxå. Kommentarerna blir givetvis inte av en högre godhetsgrad av detta, men de handlar åtminstone inte om något som bara görs i det dolda bakom en skärm utan möjlighet att nyansera om jag ser mottagaren såras.

PS! Mina tankar om ironi mer specificerat är på lagring..

PS 2! Det har säkert hänt att jag petat näsan i bilen...

Ligglistor

... är något vi snackade om runt fikabordet. Kul samtalsämne. Alltid nån som blir lite generad, och det driver ju lätt samtalet vidare till oanade höjder. S bidrog på ett underbart sätt till de riktigt höga höjderna..

Men är ligglistor verkligen så smart? Å ena sidan så finns det ju listan "De jag VILL ligga med" som nästan uteslutande fylls på med läckra kändisar. Och hur ofarligt är det inte att erkänna att man vill ligga med Johnny Depp?! Jag menar det vill väl alla? Eller? Den skulle inte kunna visas upp i offentligenheten om man vill ligga med grannen, chefen, bästisens man, etc etc.. Det skulle ju kunna bli pinsamt. Inte alls som om Brad Pitt var tillgänglig.

Men riktiga ligglistor då? Om man ska göra en i efterhand. Blir inte det jobbigt? De man glömt.. borde de inte ändå i rättvisans namn få vara med? De man inte glömt men helst vill förtränga hur gör man med dem? De man absolut kommer ihåg men som kanske inte är på riktigt (tex Deppan)? Kan man verkligen konstruera en som stämmer? Och framför allt vill man? Och ännu mer framför allt... är det intressant?

Om man skulle ha gjort en ligglista... skulle man verkligen vilja titta på den i efterhand? Och om man tittar på den... får man då radera i efterhand?

Många frågor och inga svar. Men jag kan nog konstatera att för mig får ligglistorna vara en skruvad konstruktion vid fikabordet. Det är ju trots allt något som kan föra konversationen till den yttersta gränsen... Å det är ju kul!

Dagens ord!

Energikram!

Det är ett ord som gör mig superpepp!

Martyrer!

Är martyrerna egentligen martyrer? Ursprunglig betydelse är blodsvittne, dvs någon som fått lida döden för sin tro. Kanske någon som är villig att dö för sin tro är martyr. Kanske kan de sägas vara offer?

Men när jag tänker martyr så tänker jag något annat. Förvisso på offer, men helt självpåtagna offer. Oftast offer för något de själva kommit på. Inte helt sällsynt att "boven" själv inte riktigt vet vad det handlar om. Handlar det då om ett martyrskap? Jag brukar säga det, men om jag tänker efter så handlar det väl egentligen om skuldgivare. Att ge någon skuld för en inbillad oförrätt, att ge någon skuld för att själv må lite bättre, att ge någon skuld för att offerrollen är bättre än ingen roll.

Så om man inte är beredd att dö för sin tro så är man i min värld inte längre en martyr, inte ens om den tron är att jag är roten till allt ont. Är man inte beredd att dö för min skurkifiering så är man bara en skuldgivare!

Förresten... om jag är beredd att dö för paradvåningen är jag då en martyr med egen öppen spis.. eller blir jag bara j-igt skuldsatt?

Är astronauter kinky?

Kosmisk? Ko-smisk?

Blogga? Jag?

Näää, det är knappast inom ramen för det tänkbara. Jag skrev inte ens dagbok som barn. Försökte nog.. "kära dagbok".. Och sen föll det platt. Att göra det i offentligheten gör det knappast mer tilltalande.

Fördomar mot bloggar? Ja, absolut! Har jag läst några? Njae, inte direkt. Kanske enstaka inlägg från personer jag känner.

En härlig ledig söndag. Ligger kvar i sängen och läser tidningen. Läser om Sanna Lundells blogg och stängning av kommentarsfältet. Blir nyfiken, vad är det som driver folk att komma med personliga påhopp på någon de inte känner, så jag måste läsa. Sätter mig och försöker ta reda på vad det är som är så kontroversiellt i den. Hittar inget som jag ser som ett skäl till personangrepp. Däremot fortsätter jag att läsa, och läsa och.. Till sist har jag tagit mig igenom den, en del helt ointressanta saker, en hel del kloka tankar, men inget som provocerar. Däremot har beroende av nya inlägg börjat smyga sig på.. hmmmm.

Tankarna fortsätter fara runt i huvudet, ett inte helt ovanligt fenomen för mig, måste det vara en dagbok? Kan det inte vara en riktig ego-boost. Där jag helt oemotsagd kan sätta ord på det som just här och nu rör sig i huvudet. Att, i bästa fall, någon kommenterar på ett sätt som får mig att tänka ett varv till. Och är det inte så kan jag bara deleta dem... förtjusande tanke btw att få deleta dem jag inte gillar....