Blogga? Jag?

Näää, det är knappast inom ramen för det tänkbara. Jag skrev inte ens dagbok som barn. Försökte nog.. "kära dagbok".. Och sen föll det platt. Att göra det i offentligheten gör det knappast mer tilltalande.

Fördomar mot bloggar? Ja, absolut! Har jag läst några? Njae, inte direkt. Kanske enstaka inlägg från personer jag känner.

En härlig ledig söndag. Ligger kvar i sängen och läser tidningen. Läser om Sanna Lundells blogg och stängning av kommentarsfältet. Blir nyfiken, vad är det som driver folk att komma med personliga påhopp på någon de inte känner, så jag måste läsa. Sätter mig och försöker ta reda på vad det är som är så kontroversiellt i den. Hittar inget som jag ser som ett skäl till personangrepp. Däremot fortsätter jag att läsa, och läsa och.. Till sist har jag tagit mig igenom den, en del helt ointressanta saker, en hel del kloka tankar, men inget som provocerar. Däremot har beroende av nya inlägg börjat smyga sig på.. hmmmm.

Tankarna fortsätter fara runt i huvudet, ett inte helt ovanligt fenomen för mig, måste det vara en dagbok? Kan det inte vara en riktig ego-boost. Där jag helt oemotsagd kan sätta ord på det som just här och nu rör sig i huvudet. Att, i bästa fall, någon kommenterar på ett sätt som får mig att tänka ett varv till. Och är det inte så kan jag bara deleta dem... förtjusande tanke btw att få deleta dem jag inte gillar....