Cyber-elak

Ironi är kul! Men är det alltid det? Och hur vet jag att det jag skrattar hejdlöst åt är kul? Det kanske inte ens är ironiskt utan på fullt allvar. Fastnar då skrattet i halsen? Absolut... ibland! Medger att det nog kan finnas en risk att jag fortsätter att skratta, även om det då faktiskt innebär att jag skrattar åt i stället för med. Men... jag aspirerar inte på tjänsten som världens personifierade godhet.

En ironi som jag för tillfället njuter till fullo av, i mitt nya liv som bloggoholic, är förfärliga och alldeles underbara söderpappan Mattias Nilsén. Med en skräckblandad förtjusning ger jag mig i kast hans underbara blogg. Men då och då stannar jag upp med en klump i magen. Tänk om han inte är ett j-la dugg ironisk. Tänk om han är på riktigt, han är ju trots allt bara en tillspetsad version av den akademiska, medvetna, innerstads-, trendiga medelklass-föräldern. För om han inte är en figur född ur fulländad ironi, ja då vill jag ringa soc om ett stackars barn som far illa istället för att som nu fnissa hysteriskt framför datorn.

När jag sen läser kommentarer till hans inlägg så får jag en annan slags klump i magen. Många är, min tolkning, lika ironiska men många upplever jag oxå tar hans inlägg på allvar. Och då tycker jag det blir lite jobbigt. Oavsett om de håller med honom eller om de provoceras, det är ju trots allt bara en värderingsfråga. Kan man säga (skriva) vad som helst bara för att det är i cyber? För hur det än är så tappar man många möjligheter till nyansering när det bara blir text, smileysar till trots. Och är ironi alltid kul?

Jag tycker att man kan se många exempel på att folk blir mer elaka när de sitter vid sin dator i ensamhet, ungefär som när folk petar sig i näsan i bilen. Ser ingen mig så finns jag inte. Dels kan det säkert handla om möjligheten till anonymitet, men inte bara det tror jag. Åtminstone jag har sett exempel på personer som i sitt eget namn antar en mycket elakare personlighet i cyber än i verkligheten. Hur kommer det sig att man stänger av sin självcensur vid ett tangentbord? Hur kommer det sig att man stänger av sin (eventuella) empatiska förmåga och är beredd att såra bara för att man slipper se mottagarens reaktion?

Jag har säkert en och annan egen liten elakhetsgroda att stå till svars för. Men, med reservation för att minnet oftast är selektivt, jag tror att jag skulle ha kunnat ta alla mina cyberelakheter öga mot öga oxå. Kommentarerna blir givetvis inte av en högre godhetsgrad av detta, men de handlar åtminstone inte om något som bara görs i det dolda bakom en skärm utan möjlighet att nyansera om jag ser mottagaren såras.

PS! Mina tankar om ironi mer specificerat är på lagring..

PS 2! Det har säkert hänt att jag petat näsan i bilen...