Jag är kränkt...

... är ett uttryck som används i tid och otid. Enligt mig kanske oftast i otid. För mig är kränkning något väldigt starkt, något som slår oerhört djupt, något som man inte kan prata om vid en nuddning av en öm tå. Enligt SAO betyder kränka; förolämpa, våldföra sig på, bryta mot.

Förolämpa kanske inte är så starkt, men i min värld ligger våldföra sig på mycket närmare betydelsen av ordet kränka. Och det finns väl alltid grader på förolämpningsskalan. Kränkning används ju oxå inom folkrätt i betydelsen av ett olagligt militärt intrång i ett land. Ett land som då har rätt att skydda sitt lands gränser även med våld. För mig säger detta något om hur starkt ordet kränkt är.

Om man ständigt pratar om kränkt i alla möjliga och omöjliga situationer, urholkar man då inte ordet? Om någon går före mig i kön på affären, om någon snor sittplatsen på bussen mitt framför mig, om någon gör det med den där p-platsen jag tänkte ta... blir jag då kränkt? NEJ! Självklart inte. Jag blir sur, irriterad, skitförbannad, kanske tycker jag synd om mig själv och känner mig orättvist behandlad och blir lite martyrisk. Men inte fan kränker personen mig. Och ändå är det i de här sammanhangen folk påstår sig bli kränkta. Om du och jag hamnar i slagsmål och jag, trots att jag är starkare, får på käften så blir jag inte kränkt. Jag kanske tappar ansiktet och framstår som en idiot, men kränkning? Om jag på parkeringen, eller vid den där käftsmällen utsätts för en kränkning, vad gör det för innebörden av orden? Vad gör det för ett barn som ständigt utsätts för någon form av övergrepp av sina föräldrar, vad blir den kränkningen värd?

Vad är att älska? Kan jag älska räkor? Jag vet inte, kanske borde jag hitta ett bättre ord för min inställning till räkor.. Jag menar, har räkor samma värde som min man och son. Jag älskar räkor, men handlar det om kärlek? Nej, givetvis inte. Jag älskar min son, jag älskar min man, men handlar det om kärlek. Ja, givetvis!

Inflationen i ordet älska är för mig inte lika allvarlig som i ordet kränka för jag tror inte att någon på allvar tror att räkor och J på något sätt skulle jämställas. Men jag upplever att man på allvar tillmäter kränkning samma betydelse oavsett om det handlar om en p-plats eller ett barn som misshandlas. Då menar jag inte att man ser på själva händelserna med samma tyngd utan bara att man väljer att se båda som en kränkning. Genom detta tänker jag att det blir svårt att som individ försvara mig mot kränkning, ska jag få skydda mitt inre lands gränser med våld om så behövs? Ska jag verkligen få göra samma motstånd om jag som vuxen blir blåst på en sittplats på bussen som om jag som barn regelbundet misshandlas av mina föräldrar? Vi är ju båda kränkta... Eller?