Arbetarlitteratur...

Mycket av, eller så gott som all, arbetarklasslitteratur handlar som jag ser det i stor utsträckning om ett ”trasproletariat” snarare än om arbetarklassen. På många sätt är det ju begripligt. Den anpassade arbetarklassens liv är ju kanske inte direkt som gjord för litterära mästerverk. Att beskriva arbetarklassens yrkesliv och dess villkor kan vara av intresse och går att göra fiction av. Det går att rent litterärt beskriva arbetsförhållanden för vårdbiträden och undersköterskor som har låga löner och förfärliga arbetsvillkor likväl som utnyttjade papperslösa med svarta löner (frågan är om det ens förtjänar att kallas lön/betalning) på biltvättar och verkstäder.

Men hur stor litteratur blir det av den skötsamma arbetaren som gör allt för att inte synas, höras och sticka ut? Som utför sitt jobb utan att klaga. Som tjänar tillräckligt för att hållas någorlunda tyst. Som håller sina barn hela och rena men också lär dem att de inte är något. Som lär sina barn att inte sticka ut, inte utmärka sig, oavsett om det är på ett positivt eller negativt sätt. En arbetarklass som på något sätt är tristessens Mecka. En arbetarklass som också är Jante personifierad.

Och hur många av oss gör något för att sprida den sidan av arbetarklassen. Vi som lärt oss att inte utmärka oss. Vi som lärt oss att vi är lite, lite mindre värda. Men aldrig så mycket mindre värda att det inte spelar någon roll hur vi beter oss. Aldrig så mycket mindre värda att det inte spelar någon roll vad vi säger. Bara lite lagom mycket mindre värda så att vi inte sticker ut. Tanken att vi ska sprida den känns tämligen långt borta även för oss som gjort våra klassresor, vi som idag tillhör en akademisk medelklass och lärt oss ett språk som skulle kunna beskriva just det. Men trots klassresor, trots att vi behärskar språket… i varenda del av oss, i varenda por finns det vi fötts in i, det vi lärt oss från födseln och framåt. Stick inte ut, syns inte, hörs inte och glöm för all del aldrig att du inte är något förutom möjligtvis lite, lite sämre.

I varenda por finns det kvar. Även om vi trots detta lyckats nå ett viss mått av framgång, även om vi på ytan och kulturellt sett är extremt medelklassiga. I varenda por är vi lite mindre värda. När vi vågar oss på att lyfta saker vi kan och vet måste de alltid vara så genomtänkta att de är oantastbara. Och till och med då tvekar vi. För inte ska väl jag. Inte ska jag tro att jag är den som kan nåt. Och även om jag kan så är det säkert lite, lite mindre värt än det du kan.

Vem är jag att sticka ut? Även om jag ser ut som du, gör samma saker som du, har samma medelklassattribut som du. Jag är inte samma som du, din och min självkänsla kan aldrig bli samma. För i varje por av mig, för i varje por i generationer tillbaka är jag lite, lite mindre värd.

Om jag skulle skriva en bok om det? Även i ett hav av ironi blir den smala fållan av tillåtet liv bara jävligt trist och boken skulle bli väldigt tunn. Så är det egentligen möjligt med arbetarklasslitteratur?