Självgodhet

Var går gränsen mellan att vara stolt över sig själv och självgodhet? När jag tänkte sms:a C och gratulera honom på bröllopsdagen var det då ett utslag av självgodhet? Eller var det något annat för stolthet var det kanske inte direkt.

Men när jag gjort något bra och är stolt över det så blir det så lätt att slänga ut ett "och här sitter jag och vältrar mig i självgodhet".. Varför då egentligen? Ska det inte gå att vara stolt över sig själv utan att kalla det något annat än stolthet. Vara stolt över sig själv utan att raljera och ironisera så att det på ytan lyser mer självgodhet än stolthet. Ska det vara så j-la svårt?!

Fast för att försvåra det ännu mer så kan man fråga sig om all självgodhet handlar om en, med självironi, dold stolthet. Nej, det är klart att det inte är så, det finns människor som går omkring med stora mått av självgodhet utan ens ett uns av självironi.

Så aldrig mer några försök att bortironisera min egen stolthet så att jag kan raljera över min egen självgodhet. Alltid, alltid våga vara stolt över mig själv. Njae, så blir det knappast. Men kanske... kanske... kan jag lova mig själv att ibland försöka bara vara stolt de gånger det faktiskt är stolt jag är.