Bajsar vampyrer?

De har ingen puls, men har de ämnesomsättning? Om de är på en bar och tar en öl och äter lite "buffelvingar" som tilltugg (ja, det kan hända... Spike har gjort det) kan det försvinna ut i tomma intet eftersom den enda näring de tar upp är från blod?

Arbetarlitteratur...

Mycket av, eller så gott som all, arbetarklasslitteratur handlar som jag ser det i stor utsträckning om ett ”trasproletariat” snarare än om arbetarklassen. På många sätt är det ju begripligt. Den anpassade arbetarklassens liv är ju kanske inte direkt som gjord för litterära mästerverk. Att beskriva arbetarklassens yrkesliv och dess villkor kan vara av intresse och går att göra fiction av. Det går att rent litterärt beskriva arbetsförhållanden för vårdbiträden och undersköterskor som har låga löner och förfärliga arbetsvillkor likväl som utnyttjade papperslösa med svarta löner (frågan är om det ens förtjänar att kallas lön/betalning) på biltvättar och verkstäder.

Men hur stor litteratur blir det av den skötsamma arbetaren som gör allt för att inte synas, höras och sticka ut? Som utför sitt jobb utan att klaga. Som tjänar tillräckligt för att hållas någorlunda tyst. Som håller sina barn hela och rena men också lär dem att de inte är något. Som lär sina barn att inte sticka ut, inte utmärka sig, oavsett om det är på ett positivt eller negativt sätt. En arbetarklass som på något sätt är tristessens Mecka. En arbetarklass som också är Jante personifierad.

Och hur många av oss gör något för att sprida den sidan av arbetarklassen. Vi som lärt oss att inte utmärka oss. Vi som lärt oss att vi är lite, lite mindre värda. Men aldrig så mycket mindre värda att det inte spelar någon roll hur vi beter oss. Aldrig så mycket mindre värda att det inte spelar någon roll vad vi säger. Bara lite lagom mycket mindre värda så att vi inte sticker ut. Tanken att vi ska sprida den känns tämligen långt borta även för oss som gjort våra klassresor, vi som idag tillhör en akademisk medelklass och lärt oss ett språk som skulle kunna beskriva just det. Men trots klassresor, trots att vi behärskar språket… i varenda del av oss, i varenda por finns det vi fötts in i, det vi lärt oss från födseln och framåt. Stick inte ut, syns inte, hörs inte och glöm för all del aldrig att du inte är något förutom möjligtvis lite, lite sämre.

I varenda por finns det kvar. Även om vi trots detta lyckats nå ett viss mått av framgång, även om vi på ytan och kulturellt sett är extremt medelklassiga. I varenda por är vi lite mindre värda. När vi vågar oss på att lyfta saker vi kan och vet måste de alltid vara så genomtänkta att de är oantastbara. Och till och med då tvekar vi. För inte ska väl jag. Inte ska jag tro att jag är den som kan nåt. Och även om jag kan så är det säkert lite, lite mindre värt än det du kan.

Vem är jag att sticka ut? Även om jag ser ut som du, gör samma saker som du, har samma medelklassattribut som du. Jag är inte samma som du, din och min självkänsla kan aldrig bli samma. För i varje por av mig, för i varje por i generationer tillbaka är jag lite, lite mindre värd.

Om jag skulle skriva en bok om det? Även i ett hav av ironi blir den smala fållan av tillåtet liv bara jävligt trist och boken skulle bli väldigt tunn. Så är det egentligen möjligt med arbetarklasslitteratur?

Okej övergrepp?

På väg hem från jobbet i fredags ser jag ett stort gäng stå runt en bänk och hetsa och skrika samtidigt som personal från butiker runt omkring står i dörrarna och skrattande tittar på. Tittar mot bänken och ser en man som även för en lekman är uppenbart alkoholiserad. När jag hoppar av cykeln och går fram ser jag att de hetsar en av killarna och mannen att dricka ikapp samtidigt som några av dem filmar alltihopa med sina mobiler. När jag ifrågasätter dem får jag till svar att det inte är någon fara, de har svensexa och mannen är ju alkis... detta är en något förkortad version av vad som utspelade sig, mina kommentarer om deras omoral och ruttenhet hör hemma någon annanstans. Det var med dubbla känslor jag gick därifrån, jag är förvisso nöjd över att ha sagt ifrån och förhoppningsvis lämnat någon av dem med en dålig smak i munnen. Men mest gick jag därifrån med en klump i magen och kände mig j-igt ledsen över hur folk kan ta sig rätten att kränka någon som samtidigt befinner sig i en situation där han inte är i läge att säga ifrån. När jag frågade mannen sa han att det var ok eftersom han fick sprit... grabbgänget tyckte det var ok eftersom mannen inte sa ifrån. Som om han hade haft möjlighet att säga ifrån...

Killarnas beteende gör mig så j-la arg och jag kan inte se det som något annat än ett rent övergrepp. Men jag blir oxå så oerhört beklämd att folk runt omkring ställer sig och betraktar och skrattar åt detta övergrepp. Det får mig att fundera över om det är så att vi tycker att vissa övergrepp är ok, att de kanske till och med är lite roliga... något vi kan roa oss åt en liten stund. Och jag kan inte låta bli och undra hur omgivningen betett sig om den som var utsatt för övergreppet inte hade varit en äldre alkoholiserad man, en sk A-lagare. Hade folk stått och skrattat då?

Omöjligt försvar?

Går det att försvara sig om någon skulle påstå att man är paranoid?

Om någon bemöter ett ifrågasättande med - det där inbillar du dig. Betyder det att man man håller på att bli galen, eller blir man bara effektivt tystad? Om en fråga, en undran möts på samma sätt. Hur gör man då? Förvisso kan man ju försöka omge sig med människor som håller en kvar på jorden när galenskapen utanför blir för stor. Man kan leva i en "normal" värld och fungera "normalt". Givetvis om man inte jobbar i Hollywood och gör en konspiratorisk film av det. Jag tänker att det alltid (nåja oftast i alla fall) är möjligt att stå stadigt på jorden med förankringslinor runt omkring sig.

Men är det överhuvudtaget möjligt att försvara sig mot det? Varje försök till försvar kan ju bemötas med att det handlar om att vara paranoid. Är det då ett fullständigt mission impossible? I mitt nästa liv (som jag förvisso inte tror på) ska jag sitta i ett rum på filosofiska institutionen, röka (för i mitt nästa liv har jag inte hunnit sluta än) och skriva en omöjlig avhandling om detta omöjliga. Och om nån säger till mig att det visst är möjligt ska jag säga att de inbillar sig, men jag vill först att de berättar för mig hur...

När slutade jag?

Fick tips om en fantastiskt bra artikel av Kristian Lundberg, och den startade många tankar och känslor. Han nämner de ensamstående mödrarna och att ge sina barn mindre än det de behöver. Han ställer sig frågan om hur ofta vi hörde dessa röster inför valet, vilka som pratade för deras sak och konstaterar att det var... tyst. Och jag tänker på mitt mailande inför valet... och svaren som visade att det var kanske inte tyst, men nästan.

Men vem är det som ska höja den rösten? Med vilken röst skriker man när man står och funderar... toapapper eller mjölk, toapapper eller mjölk? Hur ska man kunna höja rösten när huvudet är fullt av huvudräkning vid storhandlingen den 20:e, för man vill ju inte komma fram till kassan med för lite pengar på kortet? Eller när ens barn kommer in alldeles för tidigt och man undrar, varför kommer du nu? Och en alldeles för ansvarsfull 7-åring svarar att de andra skulle köpa glass och jag tänkte att vi inte har råd. Hur ska man då orka göra sin röst hörd?

Kanske är det när man inte huvudräknar i affären, när man handlar den 19:e för att slippa trängas på barnbidragsdagen, när man köper både toapapper, mjölk, en resa och lite ny dykutrustning utan att fundera särskilt mycket. Kanske är det då man ska prata om det? Det är kanske när man handlar det man vill och vet att det finns pengar på kontot man ska ställa sig och skrika åt Hanne Kjöller när hon raljant påstår att det inte finns fattiga barn i Sverige.

Så jag undrar... när slutade jag huvudräkna i affären? Och varför började jag då inte prata högt? Det jag skulle vilja säga till Hanne Kjöller och hennes gelikar lämpar sig antagligen inte i text. Men jag skulle ändå vilja säga det. Och jag undrar, när slutade jag med huvudräkning i affären?

Trött...

... på idioter blir jag. Läste kommentarer till ett inlägg av min nye favoritbloggare Martin Ezpeleta och överfölls av samma känsla som den där lunchen i Stockholm när jag vågade visa civilkurage. Och nu när jag sitter framför datorn så blir det inget av det där civilkuraget, utan jag använder mig av ironiskt raljerande i stället. Fast till mitt försvar får väl ändå sägas kommentarsfältet i en blogg kanske inte är platsen för civilkurage.

För er som inte orkar läsa, inlägget handlar om sexualundervisning och den nya tecknade sexualupplysningsfilmen "Sex på kartan"(jag har själv inte sett den). Någon Niklas har synpunkter på denna... och undrar varför man visar en svart man som sätter på en svensk vit flicka...

Jaha du Niklas! Det är möjligt att du är extremironisk, men då kanske på ett sätt som de flesta inte förstår och då blir det ju inte så skojigt.... Och ja jag kommenterade kring det här med penisstorleken, och det var kanske inte en uppvisning i civilkurage och kanske inte heller en uppvisning i mognad.

Hur som helst. Niklas, du säger att invandrare är i minoritet och därför inte ska vara med i en svensk sexualundervisningsfilm. I åldersgruppen som filmen företrädesvis riktar sig till (ungdomar) är kvinnor i minoritet (inga stora skillnader, men dock i minoritet). Utifrån ditt resonemang bör man därför utesluta även tjejer ur filmen. Kvar blir killarna, men eftersom de homosexuella männen är i minoritet så bör även de uteslutas. Så med uteslutningsmetoden kan jag bara konstatera att du vill ha en halvtimmes tecknad film med svenska, vita tonårsfinniga moderatgrabbar som sitter och runkar! För du är väl medveten om att ni sverigedemokrater oxå är i minoritet, en väldigt liten minoritet där alla vi andra 95 % är i majoritet.

Betydelsfull?

En vän ställde följande fråga på facebook: Vilken person har betytt mest för dig, och vad är det bästa du lärde dig av dem?

Eftersom jag för tillfället är på mitt bästa svartsynshumör så började jag fundera kring vad betyda och betydelsefull egentligen innebär. För mig är det ett värdeladdat ord, ett positivt värdeladdat ord. Kanske kan man se det som något negativt, men jag vet inte riktigt hur.

Och ändå... om jag genom någon annans för mig negativa beteende lärt mig något viktigt, då har ju den personen betytt väldigt mycket. Om det inte var så skulle jag ju inte ha lärt mig det... och ändå. Jag kan inte sätta etiketten betydelsefull på en person som gjort ont i stället för gott. Inte ens om personen genom att göra ont gett mig användbar och värdefull erfarenhet.

För jag tänker att jag inte vill omge mig med personer som på ett eller annat sätt skadar mig. Och det som är betydelsefullt, det vill jag ha nära.

Kan man betyda mycket för någon och ändå inte vara betydelsefull?

Dökul

Brukar inte garva högt särskilt ofta när jag läser bloggar, men detta inlägg ledde till ett gapskratt som troligen väckte döda. Och i detta fall var nog det en extrem välgärning..

Provocerad

Läste ett blogginlägg av Bob Hansson för ett antal veckor sen och blev provocerad, eller kanske irriterad. Han skriver om att utsättas för människor som väljer sin egen blyghet framför världen... Väljer? På vilket sätt skulle blyghet handla om att välja? Att se de egna känslorna för omvärlden som viktigare än omvärlden, är det verkligen så det är?

Eftersom jag själv varit blyg under stora delar av mitt liv, och i viss mån fortfarande är så blir jag skitförbannad när någon påstår att jag utsatt/utsätter någon. Vad sägs om att inte våga, att vilja säga något klokt, smart, roligt eller helt enkelt bara säga något överhuvudtaget. Och kvar inuti hjärnan, kroppen, munnen eller var ord nu fastnar, blir det där man så gärna vilja säga. Ett sätt att ta sig förbi kan då vara att komma med ett skämt. Att säga det där skämtsamma behöver inte handla om att skämta bort. Kanske måste mottagaren våga välja att lyssna på tystnad? Och framför allt vore det bra om mottagaren kunde låta bli att offergöra sig själv. Att skuldbelägga någon för dennes blyghet är ju minst sagt ett effektivt sätt att tysta personen. Och ibland tror jag att det kan vara det som är syftet, att skuldbelägga blyghet blir ett sätt att ge sig själv rätten att ta större del av utrymmet.

Han skriver vidare om att man måste berätta ALLT, om sina innersta vrår. Att tystnaden är makt för för den veke. Och jag bara undrar, bortom blyghet eller ej... varför då? Varför måste jag i form av ord klä av mig helt naken? Varför skulle det inte kunna bli ett äkta möte mellan mig och någon annan även om jag väljer att censurera vissa saker? Kanske låter vissa saker och tankar vara censurerade för alltid. Jag är övertygad om att man kan möta MIG utan att få ta del av ALLT. Att behöva få veta allt är som jag ser det ett slags parasiterande på det som är jag. När människor jag inte känner är alltför självutlämnande känner jag ett tvång att ge något tillbaka och känner mig parasiterad på. Jag är inte heller särskilt intresserad av att veta allt om andra, jag vill få fortsätta vara nyfiken. Jag vill låta lärande om en annan människa och om världen ta både plats och tid. Tystnaden är viktigt för det utrymmet, både min och din tystnad.

Jag provoceras alltså både av att blyghet framställs som något man väljer. Det är det inte. Jag vet hur det känns när i princip hela kroppen drar ihop sig i olust inför att tala. Man kan fråga sig vem som utsätter vem. Men jag provoceras oxå av att självutlämnande skulle vara något som ska sättas på piedestal, när det lika gärna kan tolkas som något som tvingar mig att ge mer än jag vill. Jag provoceras för att jag är övertygad om att det finns personer som är som ett slags amöbor som lever på andras innersta tankar och känslor. Jag provoceras för att jag är övertygad om att dessa amöbor tvingar fram detta genom att inte acceptera andras gränser, andras tystnad.

Civilkurage

Igår visade jag ett civilkurage som gjorde mig stolt över mig själv. Jag hade precis innan händelsen promenerat längs Sveavägen. Förbi platsen där Olof Palme mördades. För mig en promenad som väckte både tankar och känslor. Men sannolikt något som jag släppt snabbt om inte det uppstått en följdhändelse på lunchrestaurang inte många minuter senare. Placeras bredvid ett "grabbgäng" (eller kanske ska de kallas gubbgäng då de flesta åtminstone var 30+) i väntan på någon slags östersjökryssning, som jobbar på att vara packade redan när de går ombord. Blir lite småirriterad över högljuddheten, men säger inget. Höljuddheten går över i rasistiskt snack om invandrare i allmänhet, Irakier i synnerhet och en förvåning över en allmän avsaknad av förståelse för att folk röstat på Sverigedemokraterna. Inser först lite fördomsfullt att jag förvånas över att de är norrlänningar och inte skåningar, men börjar snabbt fundera över om jag ska säga ifrån. Mesigheten vinner och jag sitter tyst och hör dem börja raljera över nidvisan om Palme som bland annat Jimmie Åkesson var med och sjöng. Känner hur mesigheten allt mer börjar tryckas tillbaka av ilska, men säger fortfarande ingenting.

En av dem plockar fram sången på sin mobil och de börjar lyssna på den. Säger fortfarande ingenting men ilskan bubblar och jag vänder mig mot dem, stirrar argt och skakar på huvudet. Skulle vilja säga ifrån men känner att mesigheten fortfarande ligger där och bubblar. Då börjar grabbarna kalla mig sosseas, vilket jag kan hantera även om jag får lust att säga att det är en förolämpning att påstå att jag står så långt åt höger. Fortsätter att äta, då börjar de högljutt sjunga med i visan. Vips dog mesigheten, går fram, nämner rasism och hets mot folkgrupp. Ilskan har vunnit över allt och informerar herrarna om att jag kan konstatera att de tillhör de fem utvecklingsstörda procenten i vårt land. Jag är medveten om att detta är en förolämpning mot alla som har en utvecklingsstörning, men där och då var detta det ord som dök upp i mitt huvud. Gick sen tillbaka och avslutade min lunch, idioterna slutade sjunga men fortsatte kalla mig sosseas.

Men jag kan inte låta bli att tänka på hur nära det var att jag inte sa ifrån. Att jag hade suttit tyst och tyckt att de var idioter men ändå låtit dem komma undan med det. Ilskan är väl ingen dålig drivkraft, men det skulle vara så skönt att våga utan att behöva bli urförbannad först. Att våga säga ifrån när något är fel utan att det blir i affekt. Varför ska det vara så svårt?

Jag tror inte att grabbgänget ändrar sin världsbild för att jag sa ifrån, men jag ändrade kanske min. Eller i alla fall min självbild. Helt plötsligt blev jag en person med civilkurage och det gör mig så stolt.

Rätten till liv?

Jag förundras ofta över att rätten till liv får en så förvriden betydelse hos den kristna tokhögern. Ta USA som exempel, ofta är de mest militanta abortmotståndarna de som med lika stor iver förespråkar dödsstraff. Hur kommer det sig att ett liv som ännu inte är ska ha så stor betydelse medan man med lätthet kan säga att existerande liv har förbrukats genom en oacceptabel handling? Här säger man att människor inte kan förändras, att vi inte har ett val att ändra oss (behåll den tanken!).

Läste häromdagen en artikel i Sydsvenskan om organdonationer. Om att lagstiftningen försvårar att hålla organ vid liv. Ja, jag skriver medvetet hålla organ vid liv, det stod inte så i artikeln men för mig handlar det om att hålla organen vid liv. Personen är ju redan död. Man vill från läkarkåren se en förändring något som Göran Hägglund motsätter sig. Han säger att vi inte kan veta om personen som tidigare sagt ja till donation tycker samma i det läget. Han säger alltså att vi kan ändra oss (se ovan). Här skulle jag dock vilja flika in ett litet, nej Göran... i just detta läge kan vi inte ändra oss. Man tar inte organ från någon som sover eller tuppat av lite, man tar organ från någon som är död. När vi är döda så är vi döda, vi har inte förmåga att ha synpunkter och vi kan inte ändra åsikt då. Face that Göran Hägglund! Om vi skulle ha den förmågan som döda, och ha ändrat oss beträffande organen så tror jag att vi skulle visa det. Jag tror att själen skulle squeeza ihop levern, krossa hjärtat osv. Om vi skulle kunna göra val efter döden så skulle vi oxå kunna visa dessa val för omvärlden. Men som all tokkristen höger tar Göran Hägglund här hellre parti för ett icke existerande liv i stället för det liv som skulle kunna räddas. Hur kommer det sig att ett liv som inte längre är får större betydelse än ett liv som skulle kunna fortsätta både längre och bättre?

Tro och ateism

Funderade lite kring det här med ateism. Ibland kan jag uppleva att folk vill jämställa ateism med satanism. Att jag när jag säger att jag inte tror på Gud, eller för all del någon gud överhuvudtaget, får de där blickarna som säger att jag är djävulsdyrkare. Men jag undrar hur man tänker då. Är inte gud och djävulen två motpoler i samma tro? Om jag inte tror på den ena, hur ska jag då kunna tro på den andra? Som jag ser det är det mer sannolikt att någon som är troende byter från kristendom till satanism än att jag blir satanist. De troende tror ju på båda, de ska ju bara byta fokus på sin tillbedjan. Jag tror inte på nån av dem och alltså tillber jag ingen. Det är lite tröttsamt sånt där, tycker jag!

Sen har jag funderat på det här med ateism, vad är det? Man kan prata om det i termerna gudsförnekelse och ett aktivt avståndstagande från tro. Man kan förvisso oxå prata om ateism mer i termerna avsaknad av tro, dvs något mer passivt. Den sistnämnda definitionen ger mig inte särskilt mycket huvudbry. Men när man pratar om att förneka och ta avstånd från blir jag lite förvirrad. Om man måste förneka något, eller om man aktivt måste ta avstånd säger man inte då att detta något finns?

Om jag säger att jag inte tror på tomten, så är det ingen som kallar mig tomteförnekare. Jag blir inte ifrågasatt, mer än som möjligtvis tråkvuxen. Det är ingen som förväntar sig att jag ska ta aktivt avstånd från tomten, att jag aktivt ska förneka tomten. Det är ingen som tror att jag tror på Grinchen bara för att jag inte tror på tomten. Jag kan i lugn och ro låta bli att tro på tomten och ingen har några större synpunkter på det.

Så varför ska jag förneka gud, varför ska jag ta aktivt avstånd? Räcker det inte bara med att jag faktiskt inte tror att det finns några gudar? Jag vill inte förklara denna avsaknad av tro i termerna förnekelse. Och jag vill inte förklara mig för dem som tror, tro som ni vill och låt mig tro som jag vill. Jag vill inte heller förklara mig för "aktiva ateister" att min ateism bara är ett passivt tillstånd.

Däremot vill jag, mycket aktivt, slippa pådyvlas andra människors tro. Jag vill mycket aktivt avspisa Jehovas som ringer på min dörr. Där vill jag vara aktiv. Jag vill aktivt slippa hoppas på av scientologer som vill ägna sig åt hjärntvätt förklätt till stresstest. Det vill jag väldigt aktivt slippa.

Och även man jag inte tror på någon slags gud i någon form så vill jag oxå ha rätten att tro! För tror gör jag! Jag tror på människan. Jag tror att människor kan göra gott och jag tror att människor kan göra ont. Och framför allt tror jag att vi människor kan göra allt detta utan inblandning av några högre makter. Det tror jag på!

Ibland...

...är saker bara väldigt kul... Det här är en sån sak!

Jag är kränkt...

... är ett uttryck som används i tid och otid. Enligt mig kanske oftast i otid. För mig är kränkning något väldigt starkt, något som slår oerhört djupt, något som man inte kan prata om vid en nuddning av en öm tå. Enligt SAO betyder kränka; förolämpa, våldföra sig på, bryta mot.

Förolämpa kanske inte är så starkt, men i min värld ligger våldföra sig på mycket närmare betydelsen av ordet kränka. Och det finns väl alltid grader på förolämpningsskalan. Kränkning används ju oxå inom folkrätt i betydelsen av ett olagligt militärt intrång i ett land. Ett land som då har rätt att skydda sitt lands gränser även med våld. För mig säger detta något om hur starkt ordet kränkt är.

Om man ständigt pratar om kränkt i alla möjliga och omöjliga situationer, urholkar man då inte ordet? Om någon går före mig i kön på affären, om någon snor sittplatsen på bussen mitt framför mig, om någon gör det med den där p-platsen jag tänkte ta... blir jag då kränkt? NEJ! Självklart inte. Jag blir sur, irriterad, skitförbannad, kanske tycker jag synd om mig själv och känner mig orättvist behandlad och blir lite martyrisk. Men inte fan kränker personen mig. Och ändå är det i de här sammanhangen folk påstår sig bli kränkta. Om du och jag hamnar i slagsmål och jag, trots att jag är starkare, får på käften så blir jag inte kränkt. Jag kanske tappar ansiktet och framstår som en idiot, men kränkning? Om jag på parkeringen, eller vid den där käftsmällen utsätts för en kränkning, vad gör det för innebörden av orden? Vad gör det för ett barn som ständigt utsätts för någon form av övergrepp av sina föräldrar, vad blir den kränkningen värd?

Vad är att älska? Kan jag älska räkor? Jag vet inte, kanske borde jag hitta ett bättre ord för min inställning till räkor.. Jag menar, har räkor samma värde som min man och son. Jag älskar räkor, men handlar det om kärlek? Nej, givetvis inte. Jag älskar min son, jag älskar min man, men handlar det om kärlek. Ja, givetvis!

Inflationen i ordet älska är för mig inte lika allvarlig som i ordet kränka för jag tror inte att någon på allvar tror att räkor och J på något sätt skulle jämställas. Men jag upplever att man på allvar tillmäter kränkning samma betydelse oavsett om det handlar om en p-plats eller ett barn som misshandlas. Då menar jag inte att man ser på själva händelserna med samma tyngd utan bara att man väljer att se båda som en kränkning. Genom detta tänker jag att det blir svårt att som individ försvara mig mot kränkning, ska jag få skydda mitt inre lands gränser med våld om så behövs? Ska jag verkligen få göra samma motstånd om jag som vuxen blir blåst på en sittplats på bussen som om jag som barn regelbundet misshandlas av mina föräldrar? Vi är ju båda kränkta... Eller?

Att ge SD makt

Egentligen vill jag inte skriva mer om valet och politik just nu... Jag vill besviket lägga det åt sidan ett tag och blogga om mina egna funderingar kring livet, höga och låga. Men det finns en grej som gnager, en grej som jag inte riktigt kan släppa.

Både media och de etablerade partierna pratar om att man inte ska ge SD någon makt. Men jag kan inte låta bli att undra om det inte är just precis det man gör. Om båda blocken ska samarbeta för att till varje pris hålla SD utanför, är det då inte just precis makt man ger dem. Om alla partier hela tiden mer tar ställning för att inte släppa in SD än för den politik man gick till val på gör man dem inte för betydelsefulla då. Man är beredd att, inte bara svika sina väljare utan oxå frångå sin egen politik. Jag röstade inte på ett av de rödgröna partierna för att de ska göra upp med alliansen, jag röstade på dem för att jag absolut inte vill ha alliansens politik. Jag röstade för att, om de inte skulle vinna, skulle bli en stark opposition. Om man inte ställer sig i den positionen så sviker man inte bara mig och alla som röstat på dem, man gör oxå SD till det enda oppositionspartiet. Och om fler vill ha ett regeringsskifte nästa gång så krävs ju det att man röstar på oppositionen, som i så fall är SD. En skrämmande tanke, jag vill inte välja mellan Reinfeldt och Jimmie Åkesson.

Jag trodde i min naivitet att partierna (blocken) skulle driva sin politik och om SD röstar med några av dem så må det vara hänt. Jag trodde att låta bli att ge dem makt skulle vara att man aldrig, aldrig köpslår med dem för att få igenom sin politik men att ändå driva sin egen politik. Jag trodde inte att man hellre än att få en röst från SD köpslår med det andra blocket.

Jag blev åtminstone lite lättad när de rödgröna la fram ett eget förslag på talman. Jag hoppas innerligt att det är så det kommer att bli även i andra frågor.

Samarbete?

Det kanske är så att alliansen inte kan se sig samarbeta med SD... men som enskilda partier kanske de kan.

SD och folkpartiet kan tillsammans kartlägga invandrare och skicka vidare till... SD och KD kan tillsammans kartlägga homosexuella och.... SD och moderaterna kan kartlägga fackanslutna och övriga kommunister... SD och centern kan... kan... tja... öppna hembygdsgårdar och ha hambokurser

Tankar i väntans tider...

Nu har jag gjort det jag ska. Nu har jag röstat och min vana trogen så tittade jag på valsedlarna om och om igen. Jag tog väl rätt? Jag har väl inte gjort något fel så att de är ogiltiga? Samma sak varje gång. Till sist är det ändå bara att släppa rädslan att rösta fel och lämna dem. Och sen konstatera att nu har jag gjort det jag ska.

Men har jag det? I år mer än någonsin känns det som en katastrof om alliansen skulle vinna. Så kunde jag gjort mer? Skulle jag försökt att få fler att rösta, jag vet ju att det gagnar borgarna med ett lågt valdeltagande. Samtidigt så vet jag ingen som inte ska rösta. Skulle jag har lobbat än mer för att alla jag känner skulle rösta på något av de rödgröna partierna? Svårt det där, men bland dem jag känner finns inte många osäkra. Och bland dem finns givetvis de som röstar "fel". samtidigt så vet jag att de har andra kvaliteter som jag gillar. Skulle jag återigen engagera mig i ett parti och på så sätt ta aktiv del i att försöka påverka utgången av ett val genom mer än bara min röst. Ja, antagligen... och samtidigt finns inte orken och lusten till det just nu...

En annan grej jag funderat på är det här med att rösta utifrån ren egennytta. Kan jag inte göra andra typer av val? Kan jag inte rösta på det parti som står mig närmast rent värderingsmässigt? Som står mig ideologiskt närmast? Som står för det samhälle jag vill ha? Kan jag inte det oavsett vad som gagnar mig mest ekonomiskt just här och nu? Ibland verkar det som en kortsiktig egennytta går före allt annat. Och jag tänker att även om man skiter i sina mer grundläggande värderingar och bara ser på det som ger mig mest i plånboken, bör man då inte tänka mer långsiktigt. Vad händer om det som ger mig något i plånboken idag ser helt annorlunda ut nästa vecka? Vad händer om jag blir arbetslös eller sjuk? Hur ska jag då göra för att ta tillbaka det jag gjorde fel idag, hur ska jag då se till att få mesta möjliga egennytta? Och svaret är väl ganska enkelt, det går inte att ta tillbaka det. Något som idag är mer sanning än nån gång, fel val idag är oåterkalleligt.

Om en följetong...

Så nu har alla partierna kommit med svar... jag hade nog tippat på att Piratpartiet helt skulle avstå från att svara och på sätt och vis gjorde de ju det. Men de ska ha cred för att de berättade att de inte hade något svar/inte kunde svara/inte ville svara/skiter i allt utom cybervärlden (valfri tolkning).

Jag hade tippat på att Kristdemokraterna skulle komma med nåt svar om vad alliansen vill eftersom det för mig framstår som minst sagt tydligt att deras verklighets folk bara består av hetero-kärnfamiljer.. till min glädje såg det länge ut som om de var de enda som inte skulle svara och min tes om "verklighetens folk" skulle infrias. Så jag, det måste ändå erkännas, blev lite besviken när de sent om sider lyckades knåpa ihop ett svar. Men besvikelsen ersattes snart med glädje då svaret hade ett uns av goddag yxskaft i sig, och handlade om "familjen". Glädjen ersattes dock snart med rädsla. Rädsla över att de faktiskt kan komma att fortsätta att sitta på en j-la massa makt även efter söndag.

Och så till resten... jag hade egentligen inte tänkt kommentera svaren alls, var och en måste ju ändå få rösta efter eget huvud. Jag hade för övrigt tänkt hålla mig helt neutral på facebook oxå, men vad fan. Det är min facebook och det är min blogg. Om du är ensamstående förälder och har tänkt rösta borgerligt, så tänk över det en gång till. Av de svar jag fått är alliansen inget alternativ för ensamstående föräldrar. Och om jag fick bestämma så är de inte ett alternativ för någon och jag önskar, verkligen önskar att det gänget blir arbetslösa den 19 september. Jag tänker i alla fall göra mitt bästa för att störta den nuvarande regeringen....

Följetong på facebook, part 5

Ännu mer sent omsider...

Kristdemokraterna: Vi har förstås också en del konkreta förslag som vi arbetar med att få igenom. Jag ska ge några exempel.

Vi vill höja det barnrelaterade bostadsbidraget.
...
Vi vill ta bort den individuella inkomstgränsen för bostadsbidrag, hur en familj tjänar ihop sina pengar ska inte staten lägga sig i. Den individuell inkomstgränsen missgynnar speciellt ensamstående och familjer med låga inkomster. Vi vill därför införa en gemensam inkomstgräns i bostadsbidraget.

Kristdemokraterna och Alliansen har också ett förslag om att det införs en barnomsorgsagaranti som gör att en kommun som inte klarar av att erbjuda en förskoleplats inom tre månader ska betala 80 procent av den beräknade kostnaden för förskoleplatsen till föräldrarna.

Jag reflekterar: Ta bort den individuella gränsen, hur en familj, gemensam inkomstgräns? Och på vilket sätt påverkar det ensamståendes ekonomi? Barnomsorgsgaranti till föräldrarna? Jag trodde jag frågade om föräldern... Nåja, jag hade i alla fall rätt i mitt antagande om att det i Kristdemokraternas värld inte finns ensamstående föräldrar...

Följetong på facebook, part 4

Sent omsider så...

Piratpartiet: Vi väljer att inte ta ställning i frågor om ensamstående föräldrars ekonomiska situation, eller övriga frågor som faller utanför vår principdeklaration.

Inom partiet ryms många åsikter eftersom vi har medlemmar från flera olika politiska sammanhang, istället för en bred politik så väljer vi att lägga våra olikheter åt sidan för att gemensamt kunna kämpa med de frågor som vi tillsammans brinner för.

Jag reflekterar: Sent omsider så kom ett riktigt ICKE-SVAR.. jag tyckte att detta krävde ett alldeles eget inlägg och undrar definitivt vad de ska i riksdagen att göra, varför man väljer att gå till val på att ha som princip att inte ha några åsikter? Hur tänker de att man ska kunna rösta på dem, när den rösten inte ger en valet att välja vilket samhälle man vill ha?

Nu är det faktiskt bara kristdemokraterna som inte svarat alls, även om piratpartiet svarar att de inte svarar.