Häromdagen var min man och snackade i riksdagen. Lite avis och väldigt stolt satt jag och tänkte på vad jag skulle snacka om ifall jag skulle vara där. Tänkte att jag skulle vilja berätta om dem som jag möter i mitt jobb, om deras verklighet. Och då kom jag att tänka på Göran Hägglund och verklighetens folk. För övrigt ett helt vidrigt uttryck och det ultimata beviset på det är väl att SD stal det.
För är vi inte alla verklighetens folk, lever vi inte alla i verkligheten?
Jag tänker att J som växt upp med en ensam morsa har vuxit upp i en verklighet. I alla fall i perioder av sitt liv. I andra perioder har han levt i andra verkligheter och just nu lever han i ytterligare en verklighet. Alltså är han verklighetens folk!
Jag tänker på N som ska födas till en familj i verkligheten där han ska leva med sina två mammor. Alldeles i verkligheten. Alltså är han verklighetens folk! Kanske är han oxå en hon?!
Jag tänker på de 22-åringar jag möter i jobbet och som vill ha en "fritidsgård", någonstans för dem att hänga. Som väl egentligen borde drömma om jobb och bostad och ett schysst liv, men som inte gör det. De lever oxå i en verklighet. Alltså är de verklighetens folk.
Jag tänker att de som är sjuka och inte kan jobba, för Hägglund och hans allians-vänner bara är lata och arbetsskygga (för även om de inte säger det så är det faktiskt det de visar i handling), ja de lever oxå de i en verklighet. Verklighetens folk!
Och mest tänker jag att J, N, 22-åringarna, missbrukarna, de sjuka, de arbetslösa och alla de andra som inte passar in i Görans Hägglunds lilla fina tok-kristna, moraliserande höger-verklighet, ja de är oxå verklighetens folk.
De är i allra högsta grad verklighetens folk!! Jag är verklighetens folk! Alla jag känner är verklighetens folk! Och alla andra är det oxå, även Göran Hägglund är verklighetens folk, dock i en j-igt trångsynt verklighet.
söndag 20 juni 2010
måndag 31 maj 2010
Arg...
... är nog den snälla varianten. Och så är jag nog inte den enda som är arg idag.
Hur kan en stat attackera en hjälpsändning och komma undan med det? Skulle någon annan stat komma undan med det? Varför ska staten Israel kunna begå krigsbrott och komma undan med det för något som hände för över 60 år sedan. Och varför ska man inte kunna ifrågasätta staten Israel utan att anklagas för antisemitism? Varför ska staten Israel ha rätt att slå ifrån sig all kritik? Man kan kritisera dessa övergrepp utan att vara nazist! Och oavsett vad som hände under andra världskriget så måste väl för fan de som agerar idag ta ansvar för sina egna handlingar.
Staten Israel ägnar sig just här och nu åt ett långsamt folkmord genom att svälta ut palestinierna i Gaza. Har man rätt att begå folkmord för det som hände för över 60 år sedan? Får då romerna oxå ägna sig åt folkmord utan att straffas? De utvecklingsstörda och handikappade? De homosexuella? Allmänt löst vänsterfolk? Många folkmord blir det och ingen som kan straffas.
Jag hoppas att detta kan bli sista droppen, att man faktiskt seriöst bojkottar Israel. Jag tänker på när Olof Palme på ANC-galan på Scandinaviums scen håller tal och pratar om att det handlar om att samla in pengar till ANC för att de ska kunna bestämma vad de behöver för sin frihetskamp. Detta oavsett om det handlade om vapen eller mat. Och samtidigt skedde en världsomfattande bojkott. När jag tänker på det blir jag alldeles varm i magen och tänker att det faktiskt går att göra något. Så jag hoppas att den här gången gick Israel över alla gränser. I och för sig, bomba skolor och sjukhus är väl oxå över alla gränser. Men ändå! Jag hoppas att det ändå leder till bojkott. En bojkott så j-la tuff så att de inser att offren sedan länge är döda och kvar finns en skurk som är staten Israel. Men jag hoppas oxå att omvärlden (även jag) inser att det finns så många Israeler som inte stöttar detta. Kanske är det så att det är de som är Israels ANC, kanske är det dem vi ska stötta, kanske är det de som ska ha makten, kanske är det de som kan förändra. Givetvis måste palestinierna ha hjälp, men kanske räcker inte det för en förändring?!
Hur kan en stat attackera en hjälpsändning och komma undan med det? Skulle någon annan stat komma undan med det? Varför ska staten Israel kunna begå krigsbrott och komma undan med det för något som hände för över 60 år sedan. Och varför ska man inte kunna ifrågasätta staten Israel utan att anklagas för antisemitism? Varför ska staten Israel ha rätt att slå ifrån sig all kritik? Man kan kritisera dessa övergrepp utan att vara nazist! Och oavsett vad som hände under andra världskriget så måste väl för fan de som agerar idag ta ansvar för sina egna handlingar.
Staten Israel ägnar sig just här och nu åt ett långsamt folkmord genom att svälta ut palestinierna i Gaza. Har man rätt att begå folkmord för det som hände för över 60 år sedan? Får då romerna oxå ägna sig åt folkmord utan att straffas? De utvecklingsstörda och handikappade? De homosexuella? Allmänt löst vänsterfolk? Många folkmord blir det och ingen som kan straffas.
Jag hoppas att detta kan bli sista droppen, att man faktiskt seriöst bojkottar Israel. Jag tänker på när Olof Palme på ANC-galan på Scandinaviums scen håller tal och pratar om att det handlar om att samla in pengar till ANC för att de ska kunna bestämma vad de behöver för sin frihetskamp. Detta oavsett om det handlade om vapen eller mat. Och samtidigt skedde en världsomfattande bojkott. När jag tänker på det blir jag alldeles varm i magen och tänker att det faktiskt går att göra något. Så jag hoppas att den här gången gick Israel över alla gränser. I och för sig, bomba skolor och sjukhus är väl oxå över alla gränser. Men ändå! Jag hoppas att det ändå leder till bojkott. En bojkott så j-la tuff så att de inser att offren sedan länge är döda och kvar finns en skurk som är staten Israel. Men jag hoppas oxå att omvärlden (även jag) inser att det finns så många Israeler som inte stöttar detta. Kanske är det så att det är de som är Israels ANC, kanske är det dem vi ska stötta, kanske är det de som ska ha makten, kanske är det de som kan förändra. Givetvis måste palestinierna ha hjälp, men kanske räcker inte det för en förändring?!
lördag 1 maj 2010
Om dumhet...
Funderar då och då, eller kanske ganska ofta, på min bristande tolerans mot dumhet. Hur lite överseende jag har mot det jag ser som korkat samtidigt som jag är villig att inte bara ha överseende med utan oxå ta strid för så mycket annat. Tänker på en strof från en gammal Py Bäckman-låt, "du stöttar heroiskt dom arma och svaga, men fnyser åt dom som ingenting vet" (Till en vän?). Knappast något att vara stolt över men samtidigt är det så, jag kan ju bli lite lätt arrogant föraktfull när jag tycker folk är ointressanta/korkade/inte värda att slösa tid på.. *scary*. Ändå skulle jag gärna vilja ha mer överseende även mot dumhet.
Men vad är egentligen dumhet. Finns det ett absolut mått på klokskap likväl som på dumhet? Man kan förvisso mäta IQ men å andra sidan så har jag träffat personer med hög IQ som jag betraktar som klockrena idioter. Och samtidigt finns oxå personer med lägre intelligensnivå som är mycket kloka... Och det finns personer som oftast är väldigt kloka, men som titt som tätt är rena idioter... Så kanske är vare sig dumhet eller intelligens något som kan mätas, något man kan prata om i absoluta termer. Troligen! Eller kanske helt säkert!
Så då tar jag mig rätten att fortsätta definiera dem jag själv betraktar som teflonhjärnor. De som jag tyvärr lite för ofta känner en föraktfull arrogans inför. De som jag ondgör mig över när jag läser insändare i morgontidningen. Och som jag givetvis inte kan låta bli att läsa och raljera över. För de är ju så dumma! De som är så svartvita i sin trångsynthet, de som inte kan se mer än ett perspektiv, de som inte vet att det allt som oftast finns mer än ett rätt och fel, de dumma teflonhjärnorna. För samtidigt som jag skulle vilja vara mer överseende mot de jag bedömer vara korkade så tycker jag att vi fått hjärnan för att tänka med.
Men det mest skrämmande är nog att jag som alltid ska vända och vrida, som alltid har fler perspektiv än jag vill och behöver, blir så j-la ensidig när det kommer till dumhet.
Men vad är egentligen dumhet. Finns det ett absolut mått på klokskap likväl som på dumhet? Man kan förvisso mäta IQ men å andra sidan så har jag träffat personer med hög IQ som jag betraktar som klockrena idioter. Och samtidigt finns oxå personer med lägre intelligensnivå som är mycket kloka... Och det finns personer som oftast är väldigt kloka, men som titt som tätt är rena idioter... Så kanske är vare sig dumhet eller intelligens något som kan mätas, något man kan prata om i absoluta termer. Troligen! Eller kanske helt säkert!
Så då tar jag mig rätten att fortsätta definiera dem jag själv betraktar som teflonhjärnor. De som jag tyvärr lite för ofta känner en föraktfull arrogans inför. De som jag ondgör mig över när jag läser insändare i morgontidningen. Och som jag givetvis inte kan låta bli att läsa och raljera över. För de är ju så dumma! De som är så svartvita i sin trångsynthet, de som inte kan se mer än ett perspektiv, de som inte vet att det allt som oftast finns mer än ett rätt och fel, de dumma teflonhjärnorna. För samtidigt som jag skulle vilja vara mer överseende mot de jag bedömer vara korkade så tycker jag att vi fått hjärnan för att tänka med.
Men det mest skrämmande är nog att jag som alltid ska vända och vrida, som alltid har fler perspektiv än jag vill och behöver, blir så j-la ensidig när det kommer till dumhet.
söndag 25 april 2010
Tystnad...
... är något konstigt.
Det kan vara helt tomt eftersom ingenting sägs, men är så sällan tomt. Oftast fylls tystnaden av så mycket... allt som borde sägas men inte sägs. Den är väl egentligen neutral, men blir aldrig det. Oftast fylls den av elakheter. I och för sig i ens eget huvud, men ändå så elaka. Det är väl så att alla farhågor och fasor får plats i tystnaden, och på det sättet blir så mycket taskigare än det mesta som uttalas. Konstigt att något tomt kan ta så mycket plats, konstigt att något tyst kan låta så mycket och så elakt!
Fast tystnaden skulle oxå kunna fyllas med snälla, varma saker. Men då blir det oftast bara det där tomma kvar. För kanske behöver de snälla sakerna uttalas.
Ibland kan tystnaden oxå vara så skön. Att bara få vara ifred med sina egna tankar. Njuta av att få reflektera över dem. Både de snälla och elaka tankarna, de glada och de ledsna, arga och skrattiga...
Så det är inte när man har sin egen tystnad i huvudet som allt blir till konstiga tankar, det är när någon annan tvingar in sin tystnad det blir så fel...
Det kan vara helt tomt eftersom ingenting sägs, men är så sällan tomt. Oftast fylls tystnaden av så mycket... allt som borde sägas men inte sägs. Den är väl egentligen neutral, men blir aldrig det. Oftast fylls den av elakheter. I och för sig i ens eget huvud, men ändå så elaka. Det är väl så att alla farhågor och fasor får plats i tystnaden, och på det sättet blir så mycket taskigare än det mesta som uttalas. Konstigt att något tomt kan ta så mycket plats, konstigt att något tyst kan låta så mycket och så elakt!
Fast tystnaden skulle oxå kunna fyllas med snälla, varma saker. Men då blir det oftast bara det där tomma kvar. För kanske behöver de snälla sakerna uttalas.
Ibland kan tystnaden oxå vara så skön. Att bara få vara ifred med sina egna tankar. Njuta av att få reflektera över dem. Både de snälla och elaka tankarna, de glada och de ledsna, arga och skrattiga...
Så det är inte när man har sin egen tystnad i huvudet som allt blir till konstiga tankar, det är när någon annan tvingar in sin tystnad det blir så fel...
fredag 2 april 2010
Värderingskrockar...
Så här i påsktider är väl religionen på agendan... och då är det lätt att tänka på en liten händelse nyligen. Tänkte först skriva en liten incident, men det var det ju inte.. utan helt enkelt en händelse.
Skulle på ett samverkansmöte med en församling som alltid inleder sina p-möten med en kort gudstjänst. Inget jag skulle ha valt, men kände inte heller att jag skulle dö av det. Förvisso är jag inte troende överhuvudtaget och det var många år sedan jag gjorde det mycket medvetna valet att gå ur kyrkan. Samtidigt är jag lika lite intresserad av att pådyvla någon annan min icke-tro som jag är av att andra ska pådyvla mig en tro. Så det var helt ok att gå dit, kyrkor är ju trots allt ofta ganska trevliga och lugna lokaler så jag skulle kunna sitta där och hänge mig åt mina egna funderingar. So far so good!
Efter en stund börjar prästen hälla upp vin och ta fram oblater... *svälj*. Inser att det handlar om nattvard. Det börjar snurra i huvudet... jag kan inte ta nattvarden det är ju helt emot vad jag står för och tror på. Alla reser sig och går fram... ska jag sitta kvar? Är det rätt tillfälle to make a statement? Jag sa ja till att komma hit, kan jag säga nej när jag redan hoppat på tåget? Kan jag göra detta trots att det helt går emot vad jag tror på, eller rättare sagt vad jag inte tror på? Nåja, det här var tankar som snabbt for igenom huvudet och jag kommer fram till att det inte här och nu är läge för ett statement. Motvilligt går jag fram... och antagligen är det bara S som är medveten om min vånda. Väl där framme tar jag nattvarden vilket definitivt inte får mig att känna mig bättre. Förvisso nöjd med att att slippa trampa på några tår, men med en stor klump i magen av hyckleriet att låtsas tro på något som jag anser vara rent bull.
Nåja S hade i alla fall kul och hon tyckte nog inte att det var mindre kul när alla satte sig och jag började trava ut ur kyrkan... men som snäll-prästen sa, man kan inte göra fel bara annorlunda!
Tyvärr så var det nog så att där och då kunde jag bara göra fel. Min moral, mina värderingar sa att;
Där och då blev det väldigt tydligt, men jag tänker att det ganska ofta uppstår situationer där flera starka värderingar ställs emot varandra och vi tvingas välja mellan fel och fel... Kanske är det just de gångerna det är bäst att vara värdelös?!
Skulle på ett samverkansmöte med en församling som alltid inleder sina p-möten med en kort gudstjänst. Inget jag skulle ha valt, men kände inte heller att jag skulle dö av det. Förvisso är jag inte troende överhuvudtaget och det var många år sedan jag gjorde det mycket medvetna valet att gå ur kyrkan. Samtidigt är jag lika lite intresserad av att pådyvla någon annan min icke-tro som jag är av att andra ska pådyvla mig en tro. Så det var helt ok att gå dit, kyrkor är ju trots allt ofta ganska trevliga och lugna lokaler så jag skulle kunna sitta där och hänge mig åt mina egna funderingar. So far so good!
Efter en stund börjar prästen hälla upp vin och ta fram oblater... *svälj*. Inser att det handlar om nattvard. Det börjar snurra i huvudet... jag kan inte ta nattvarden det är ju helt emot vad jag står för och tror på. Alla reser sig och går fram... ska jag sitta kvar? Är det rätt tillfälle to make a statement? Jag sa ja till att komma hit, kan jag säga nej när jag redan hoppat på tåget? Kan jag göra detta trots att det helt går emot vad jag tror på, eller rättare sagt vad jag inte tror på? Nåja, det här var tankar som snabbt for igenom huvudet och jag kommer fram till att det inte här och nu är läge för ett statement. Motvilligt går jag fram... och antagligen är det bara S som är medveten om min vånda. Väl där framme tar jag nattvarden vilket definitivt inte får mig att känna mig bättre. Förvisso nöjd med att att slippa trampa på några tår, men med en stor klump i magen av hyckleriet att låtsas tro på något som jag anser vara rent bull.
Nåja S hade i alla fall kul och hon tyckte nog inte att det var mindre kul när alla satte sig och jag började trava ut ur kyrkan... men som snäll-prästen sa, man kan inte göra fel bara annorlunda!
Tyvärr så var det nog så att där och då kunde jag bara göra fel. Min moral, mina värderingar sa att;
- det sammanhanget är inte en protestarena
- min o-tro ska pådyvlas andra lika lite som deras tro ska pådyvlas mig
- jag tror inte på det här
- hyckleri är, om inte en dödssynd så i alla fall, något jag vill undvika att ägna mig åt
Där och då blev det väldigt tydligt, men jag tänker att det ganska ofta uppstår situationer där flera starka värderingar ställs emot varandra och vi tvingas välja mellan fel och fel... Kanske är det just de gångerna det är bäst att vara värdelös?!
torsdag 11 mars 2010
Pyser
... av stolthet, det är vad jag gör idag. Och läser om och om igen en artikel publicerad av mig och bästaste kollegan.
Idag är en nöjdhetsdag!
Idag är en nöjdhetsdag!
måndag 8 februari 2010
Fredrik Reinfeldt
... är någon jag inte gillar! (förvisso ingen ny upptäckt)
Hörde på radion i helgen att Alfons, förlåt Reinfeldt, har som mål att vinna kvinnors röster genom sänkt skatt för dem som tjänar minst (läses; kvinnor). Förvisso sant att många av de som tjänar minst är kvinnor, men det finns ju även män med låga inkomster. Ska de oxå få lägre skatt eller ska vi ha ett slags könsbeskattning?
Intressant är oxå att gränsen för låginkomsttagare i Reinfeldts värld gick vid dryga 30 000 kr i månaden. Sen när är en person som tjänar 30 000 låginkomsttagare? Det gör mig förbannad att man kan tänka så. Vad är de som tjänar 16 000 i månaden? Oinkomsttagare? Fast även om jag blir lite lätt irriterad över en så världsfrånvänd syn på den verklighet som är Sverige idag, där de flesta skulle vara glada över en lön på 30 000, så är det ett annat perspektiv på hans idé som gör mig heligt förbannad.
Jag brukar inte vara den som står längst fram på barrikaderna i de jämställdhetsfrågor som oftast är på agendan eftersom jag tycker att frågan är ointressant utan klassperspektiv. Men här är det intressant, här finns ett klassperspektiv som är viktigt. Här handlar det inte om andelen kvinnor i bolagsstyrelser. Här handlar det om så mycket mer. På vilket sätt skulle sänkta skatter leda framåt mot rättvisare löner och jämställdhet? På vilket sätt är "kvinnoskatter" något att stolt visa upp i ett land som säger sig sträva mot jämställdhet?
Jag vill inte ha lägre skatt - jag vill ha högre lön!! Jag vill ha samma lön som en man med samma utbildningsnivå, erfarenhet och ansvar men som inte jobbar i ett kvinnodominerat yrke. Jag vill ha betalt utifrån min kompetens, inte behöva betala mindre i skatt för att jag genom mitt kön är "offer för en orättvisa". Jag vill ha betalt för det jag gör, inte slippa betala för den jag är! Jag vill ha lön - inte välgörenhet!!
Hörde på radion i helgen att Alfons, förlåt Reinfeldt, har som mål att vinna kvinnors röster genom sänkt skatt för dem som tjänar minst (läses; kvinnor). Förvisso sant att många av de som tjänar minst är kvinnor, men det finns ju även män med låga inkomster. Ska de oxå få lägre skatt eller ska vi ha ett slags könsbeskattning?
Intressant är oxå att gränsen för låginkomsttagare i Reinfeldts värld gick vid dryga 30 000 kr i månaden. Sen när är en person som tjänar 30 000 låginkomsttagare? Det gör mig förbannad att man kan tänka så. Vad är de som tjänar 16 000 i månaden? Oinkomsttagare? Fast även om jag blir lite lätt irriterad över en så världsfrånvänd syn på den verklighet som är Sverige idag, där de flesta skulle vara glada över en lön på 30 000, så är det ett annat perspektiv på hans idé som gör mig heligt förbannad.
Jag brukar inte vara den som står längst fram på barrikaderna i de jämställdhetsfrågor som oftast är på agendan eftersom jag tycker att frågan är ointressant utan klassperspektiv. Men här är det intressant, här finns ett klassperspektiv som är viktigt. Här handlar det inte om andelen kvinnor i bolagsstyrelser. Här handlar det om så mycket mer. På vilket sätt skulle sänkta skatter leda framåt mot rättvisare löner och jämställdhet? På vilket sätt är "kvinnoskatter" något att stolt visa upp i ett land som säger sig sträva mot jämställdhet?
Jag vill inte ha lägre skatt - jag vill ha högre lön!! Jag vill ha samma lön som en man med samma utbildningsnivå, erfarenhet och ansvar men som inte jobbar i ett kvinnodominerat yrke. Jag vill ha betalt utifrån min kompetens, inte behöva betala mindre i skatt för att jag genom mitt kön är "offer för en orättvisa". Jag vill ha betalt för det jag gör, inte slippa betala för den jag är! Jag vill ha lön - inte välgörenhet!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)