... är något konstigt.
Det kan vara helt tomt eftersom ingenting sägs, men är så sällan tomt. Oftast fylls tystnaden av så mycket... allt som borde sägas men inte sägs. Den är väl egentligen neutral, men blir aldrig det. Oftast fylls den av elakheter. I och för sig i ens eget huvud, men ändå så elaka. Det är väl så att alla farhågor och fasor får plats i tystnaden, och på det sättet blir så mycket taskigare än det mesta som uttalas. Konstigt att något tomt kan ta så mycket plats, konstigt att något tyst kan låta så mycket och så elakt!
Fast tystnaden skulle oxå kunna fyllas med snälla, varma saker. Men då blir det oftast bara det där tomma kvar. För kanske behöver de snälla sakerna uttalas.
Ibland kan tystnaden oxå vara så skön. Att bara få vara ifred med sina egna tankar. Njuta av att få reflektera över dem. Både de snälla och elaka tankarna, de glada och de ledsna, arga och skrattiga...
Så det är inte när man har sin egen tystnad i huvudet som allt blir till konstiga tankar, det är när någon annan tvingar in sin tystnad det blir så fel...
söndag 25 april 2010
fredag 2 april 2010
Värderingskrockar...
Så här i påsktider är väl religionen på agendan... och då är det lätt att tänka på en liten händelse nyligen. Tänkte först skriva en liten incident, men det var det ju inte.. utan helt enkelt en händelse.
Skulle på ett samverkansmöte med en församling som alltid inleder sina p-möten med en kort gudstjänst. Inget jag skulle ha valt, men kände inte heller att jag skulle dö av det. Förvisso är jag inte troende överhuvudtaget och det var många år sedan jag gjorde det mycket medvetna valet att gå ur kyrkan. Samtidigt är jag lika lite intresserad av att pådyvla någon annan min icke-tro som jag är av att andra ska pådyvla mig en tro. Så det var helt ok att gå dit, kyrkor är ju trots allt ofta ganska trevliga och lugna lokaler så jag skulle kunna sitta där och hänge mig åt mina egna funderingar. So far so good!
Efter en stund börjar prästen hälla upp vin och ta fram oblater... *svälj*. Inser att det handlar om nattvard. Det börjar snurra i huvudet... jag kan inte ta nattvarden det är ju helt emot vad jag står för och tror på. Alla reser sig och går fram... ska jag sitta kvar? Är det rätt tillfälle to make a statement? Jag sa ja till att komma hit, kan jag säga nej när jag redan hoppat på tåget? Kan jag göra detta trots att det helt går emot vad jag tror på, eller rättare sagt vad jag inte tror på? Nåja, det här var tankar som snabbt for igenom huvudet och jag kommer fram till att det inte här och nu är läge för ett statement. Motvilligt går jag fram... och antagligen är det bara S som är medveten om min vånda. Väl där framme tar jag nattvarden vilket definitivt inte får mig att känna mig bättre. Förvisso nöjd med att att slippa trampa på några tår, men med en stor klump i magen av hyckleriet att låtsas tro på något som jag anser vara rent bull.
Nåja S hade i alla fall kul och hon tyckte nog inte att det var mindre kul när alla satte sig och jag började trava ut ur kyrkan... men som snäll-prästen sa, man kan inte göra fel bara annorlunda!
Tyvärr så var det nog så att där och då kunde jag bara göra fel. Min moral, mina värderingar sa att;
Där och då blev det väldigt tydligt, men jag tänker att det ganska ofta uppstår situationer där flera starka värderingar ställs emot varandra och vi tvingas välja mellan fel och fel... Kanske är det just de gångerna det är bäst att vara värdelös?!
Skulle på ett samverkansmöte med en församling som alltid inleder sina p-möten med en kort gudstjänst. Inget jag skulle ha valt, men kände inte heller att jag skulle dö av det. Förvisso är jag inte troende överhuvudtaget och det var många år sedan jag gjorde det mycket medvetna valet att gå ur kyrkan. Samtidigt är jag lika lite intresserad av att pådyvla någon annan min icke-tro som jag är av att andra ska pådyvla mig en tro. Så det var helt ok att gå dit, kyrkor är ju trots allt ofta ganska trevliga och lugna lokaler så jag skulle kunna sitta där och hänge mig åt mina egna funderingar. So far so good!
Efter en stund börjar prästen hälla upp vin och ta fram oblater... *svälj*. Inser att det handlar om nattvard. Det börjar snurra i huvudet... jag kan inte ta nattvarden det är ju helt emot vad jag står för och tror på. Alla reser sig och går fram... ska jag sitta kvar? Är det rätt tillfälle to make a statement? Jag sa ja till att komma hit, kan jag säga nej när jag redan hoppat på tåget? Kan jag göra detta trots att det helt går emot vad jag tror på, eller rättare sagt vad jag inte tror på? Nåja, det här var tankar som snabbt for igenom huvudet och jag kommer fram till att det inte här och nu är läge för ett statement. Motvilligt går jag fram... och antagligen är det bara S som är medveten om min vånda. Väl där framme tar jag nattvarden vilket definitivt inte får mig att känna mig bättre. Förvisso nöjd med att att slippa trampa på några tår, men med en stor klump i magen av hyckleriet att låtsas tro på något som jag anser vara rent bull.
Nåja S hade i alla fall kul och hon tyckte nog inte att det var mindre kul när alla satte sig och jag började trava ut ur kyrkan... men som snäll-prästen sa, man kan inte göra fel bara annorlunda!
Tyvärr så var det nog så att där och då kunde jag bara göra fel. Min moral, mina värderingar sa att;
- det sammanhanget är inte en protestarena
- min o-tro ska pådyvlas andra lika lite som deras tro ska pådyvlas mig
- jag tror inte på det här
- hyckleri är, om inte en dödssynd så i alla fall, något jag vill undvika att ägna mig åt
Där och då blev det väldigt tydligt, men jag tänker att det ganska ofta uppstår situationer där flera starka värderingar ställs emot varandra och vi tvingas välja mellan fel och fel... Kanske är det just de gångerna det är bäst att vara värdelös?!
torsdag 11 mars 2010
Pyser
... av stolthet, det är vad jag gör idag. Och läser om och om igen en artikel publicerad av mig och bästaste kollegan.
Idag är en nöjdhetsdag!
Idag är en nöjdhetsdag!
måndag 8 februari 2010
Fredrik Reinfeldt
... är någon jag inte gillar! (förvisso ingen ny upptäckt)
Hörde på radion i helgen att Alfons, förlåt Reinfeldt, har som mål att vinna kvinnors röster genom sänkt skatt för dem som tjänar minst (läses; kvinnor). Förvisso sant att många av de som tjänar minst är kvinnor, men det finns ju även män med låga inkomster. Ska de oxå få lägre skatt eller ska vi ha ett slags könsbeskattning?
Intressant är oxå att gränsen för låginkomsttagare i Reinfeldts värld gick vid dryga 30 000 kr i månaden. Sen när är en person som tjänar 30 000 låginkomsttagare? Det gör mig förbannad att man kan tänka så. Vad är de som tjänar 16 000 i månaden? Oinkomsttagare? Fast även om jag blir lite lätt irriterad över en så världsfrånvänd syn på den verklighet som är Sverige idag, där de flesta skulle vara glada över en lön på 30 000, så är det ett annat perspektiv på hans idé som gör mig heligt förbannad.
Jag brukar inte vara den som står längst fram på barrikaderna i de jämställdhetsfrågor som oftast är på agendan eftersom jag tycker att frågan är ointressant utan klassperspektiv. Men här är det intressant, här finns ett klassperspektiv som är viktigt. Här handlar det inte om andelen kvinnor i bolagsstyrelser. Här handlar det om så mycket mer. På vilket sätt skulle sänkta skatter leda framåt mot rättvisare löner och jämställdhet? På vilket sätt är "kvinnoskatter" något att stolt visa upp i ett land som säger sig sträva mot jämställdhet?
Jag vill inte ha lägre skatt - jag vill ha högre lön!! Jag vill ha samma lön som en man med samma utbildningsnivå, erfarenhet och ansvar men som inte jobbar i ett kvinnodominerat yrke. Jag vill ha betalt utifrån min kompetens, inte behöva betala mindre i skatt för att jag genom mitt kön är "offer för en orättvisa". Jag vill ha betalt för det jag gör, inte slippa betala för den jag är! Jag vill ha lön - inte välgörenhet!!
Hörde på radion i helgen att Alfons, förlåt Reinfeldt, har som mål att vinna kvinnors röster genom sänkt skatt för dem som tjänar minst (läses; kvinnor). Förvisso sant att många av de som tjänar minst är kvinnor, men det finns ju även män med låga inkomster. Ska de oxå få lägre skatt eller ska vi ha ett slags könsbeskattning?
Intressant är oxå att gränsen för låginkomsttagare i Reinfeldts värld gick vid dryga 30 000 kr i månaden. Sen när är en person som tjänar 30 000 låginkomsttagare? Det gör mig förbannad att man kan tänka så. Vad är de som tjänar 16 000 i månaden? Oinkomsttagare? Fast även om jag blir lite lätt irriterad över en så världsfrånvänd syn på den verklighet som är Sverige idag, där de flesta skulle vara glada över en lön på 30 000, så är det ett annat perspektiv på hans idé som gör mig heligt förbannad.
Jag brukar inte vara den som står längst fram på barrikaderna i de jämställdhetsfrågor som oftast är på agendan eftersom jag tycker att frågan är ointressant utan klassperspektiv. Men här är det intressant, här finns ett klassperspektiv som är viktigt. Här handlar det inte om andelen kvinnor i bolagsstyrelser. Här handlar det om så mycket mer. På vilket sätt skulle sänkta skatter leda framåt mot rättvisare löner och jämställdhet? På vilket sätt är "kvinnoskatter" något att stolt visa upp i ett land som säger sig sträva mot jämställdhet?
Jag vill inte ha lägre skatt - jag vill ha högre lön!! Jag vill ha samma lön som en man med samma utbildningsnivå, erfarenhet och ansvar men som inte jobbar i ett kvinnodominerat yrke. Jag vill ha betalt utifrån min kompetens, inte behöva betala mindre i skatt för att jag genom mitt kön är "offer för en orättvisa". Jag vill ha betalt för det jag gör, inte slippa betala för den jag är! Jag vill ha lön - inte välgörenhet!!
måndag 1 februari 2010
Självgodhet
Var går gränsen mellan att vara stolt över sig själv och självgodhet? När jag tänkte sms:a C och gratulera honom på bröllopsdagen var det då ett utslag av självgodhet? Eller var det något annat för stolthet var det kanske inte direkt.
Men när jag gjort något bra och är stolt över det så blir det så lätt att slänga ut ett "och här sitter jag och vältrar mig i självgodhet".. Varför då egentligen? Ska det inte gå att vara stolt över sig själv utan att kalla det något annat än stolthet. Vara stolt över sig själv utan att raljera och ironisera så att det på ytan lyser mer självgodhet än stolthet. Ska det vara så j-la svårt?!
Fast för att försvåra det ännu mer så kan man fråga sig om all självgodhet handlar om en, med självironi, dold stolthet. Nej, det är klart att det inte är så, det finns människor som går omkring med stora mått av självgodhet utan ens ett uns av självironi.
Så aldrig mer några försök att bortironisera min egen stolthet så att jag kan raljera över min egen självgodhet. Alltid, alltid våga vara stolt över mig själv. Njae, så blir det knappast. Men kanske... kanske... kan jag lova mig själv att ibland försöka bara vara stolt de gånger det faktiskt är stolt jag är.
Men när jag gjort något bra och är stolt över det så blir det så lätt att slänga ut ett "och här sitter jag och vältrar mig i självgodhet".. Varför då egentligen? Ska det inte gå att vara stolt över sig själv utan att kalla det något annat än stolthet. Vara stolt över sig själv utan att raljera och ironisera så att det på ytan lyser mer självgodhet än stolthet. Ska det vara så j-la svårt?!
Fast för att försvåra det ännu mer så kan man fråga sig om all självgodhet handlar om en, med självironi, dold stolthet. Nej, det är klart att det inte är så, det finns människor som går omkring med stora mått av självgodhet utan ens ett uns av självironi.
Så aldrig mer några försök att bortironisera min egen stolthet så att jag kan raljera över min egen självgodhet. Alltid, alltid våga vara stolt över mig själv. Njae, så blir det knappast. Men kanske... kanske... kan jag lova mig själv att ibland försöka bara vara stolt de gånger det faktiskt är stolt jag är.
onsdag 27 januari 2010
Tålamod part II
Nu har det gått flera timmar, inga nya bud. Borde då inte budgivningen stänga och paraden vara min. Min, min.....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)