Fredrik Reinfeldt

... är någon jag inte gillar! (förvisso ingen ny upptäckt)

Hörde på radion i helgen att Alfons, förlåt Reinfeldt, har som mål att vinna kvinnors röster genom sänkt skatt för dem som tjänar minst (läses; kvinnor). Förvisso sant att många av de som tjänar minst är kvinnor, men det finns ju även män med låga inkomster. Ska de oxå få lägre skatt eller ska vi ha ett slags könsbeskattning?

Intressant är oxå att gränsen för låginkomsttagare i Reinfeldts värld gick vid dryga 30 000 kr i månaden. Sen när är en person som tjänar 30 000 låginkomsttagare? Det gör mig förbannad att man kan tänka så. Vad är de som tjänar 16 000 i månaden? Oinkomsttagare? Fast även om jag blir lite lätt irriterad över en så världsfrånvänd syn på den verklighet som är Sverige idag, där de flesta skulle vara glada över en lön på 30 000, så är det ett annat perspektiv på hans idé som gör mig heligt förbannad.

Jag brukar inte vara den som står längst fram på barrikaderna i de jämställdhetsfrågor som oftast är på agendan eftersom jag tycker att frågan är ointressant utan klassperspektiv. Men här är det intressant, här finns ett klassperspektiv som är viktigt. Här handlar det inte om andelen kvinnor i bolagsstyrelser. Här handlar det om så mycket mer. På vilket sätt skulle sänkta skatter leda framåt mot rättvisare löner och jämställdhet? På vilket sätt är "kvinnoskatter" något att stolt visa upp i ett land som säger sig sträva mot jämställdhet?

Jag vill inte ha lägre skatt - jag vill ha högre lön!! Jag vill ha samma lön som en man med samma utbildningsnivå, erfarenhet och ansvar men som inte jobbar i ett kvinnodominerat yrke. Jag vill ha betalt utifrån min kompetens, inte behöva betala mindre i skatt för att jag genom mitt kön är "offer för en orättvisa". Jag vill ha betalt för det jag gör, inte slippa betala för den jag är! Jag vill ha lön - inte välgörenhet!!

Självgodhet

Var går gränsen mellan att vara stolt över sig själv och självgodhet? När jag tänkte sms:a C och gratulera honom på bröllopsdagen var det då ett utslag av självgodhet? Eller var det något annat för stolthet var det kanske inte direkt.

Men när jag gjort något bra och är stolt över det så blir det så lätt att slänga ut ett "och här sitter jag och vältrar mig i självgodhet".. Varför då egentligen? Ska det inte gå att vara stolt över sig själv utan att kalla det något annat än stolthet. Vara stolt över sig själv utan att raljera och ironisera så att det på ytan lyser mer självgodhet än stolthet. Ska det vara så j-la svårt?!

Fast för att försvåra det ännu mer så kan man fråga sig om all självgodhet handlar om en, med självironi, dold stolthet. Nej, det är klart att det inte är så, det finns människor som går omkring med stora mått av självgodhet utan ens ett uns av självironi.

Så aldrig mer några försök att bortironisera min egen stolthet så att jag kan raljera över min egen självgodhet. Alltid, alltid våga vara stolt över mig själv. Njae, så blir det knappast. Men kanske... kanske... kan jag lova mig själv att ibland försöka bara vara stolt de gånger det faktiskt är stolt jag är.

Jag, Gollum

It's mine, mine, mine... my precious

Slut på denna tålamodsprövning

Tålamod part II

Nu har det gått flera timmar, inga nya bud. Borde då inte budgivningen stänga och paraden vara min. Min, min.....

Tålamod

Föds man med en viss mängd tålamod? Och sen när det är slut så är det slut! Det sägs ju att vissa, jag är en av dem, tappar tålamodet snabbare än andra. Betyder det att vi som är sådana gör slut på vårt tålamod i större mängd än andra varje gång vi måste använda det. Eller är vi helt enkelt slarvigare än andra så vi springer runt och tappar tålamod lite här och var?

Finns det människor som plockar upp andras tålamod? Kan man använda någon annans tålamod? Eller blir det bara liggande där som en oupplockad hundbajs? Folk svär över att det ligger där, en del trampar i det och smetar ut det, till sist regnar det bort.

Men om tålamod bara är en hundbajs, varför är det då så eftersträvansvärt?

Descartes à la mig (eller om det var S?)

Jag tänker... äta, alltså finns jag

Cyber-elak

Ironi är kul! Men är det alltid det? Och hur vet jag att det jag skrattar hejdlöst åt är kul? Det kanske inte ens är ironiskt utan på fullt allvar. Fastnar då skrattet i halsen? Absolut... ibland! Medger att det nog kan finnas en risk att jag fortsätter att skratta, även om det då faktiskt innebär att jag skrattar åt i stället för med. Men... jag aspirerar inte på tjänsten som världens personifierade godhet.

En ironi som jag för tillfället njuter till fullo av, i mitt nya liv som bloggoholic, är förfärliga och alldeles underbara söderpappan Mattias Nilsén. Med en skräckblandad förtjusning ger jag mig i kast hans underbara blogg. Men då och då stannar jag upp med en klump i magen. Tänk om han inte är ett j-la dugg ironisk. Tänk om han är på riktigt, han är ju trots allt bara en tillspetsad version av den akademiska, medvetna, innerstads-, trendiga medelklass-föräldern. För om han inte är en figur född ur fulländad ironi, ja då vill jag ringa soc om ett stackars barn som far illa istället för att som nu fnissa hysteriskt framför datorn.

När jag sen läser kommentarer till hans inlägg så får jag en annan slags klump i magen. Många är, min tolkning, lika ironiska men många upplever jag oxå tar hans inlägg på allvar. Och då tycker jag det blir lite jobbigt. Oavsett om de håller med honom eller om de provoceras, det är ju trots allt bara en värderingsfråga. Kan man säga (skriva) vad som helst bara för att det är i cyber? För hur det än är så tappar man många möjligheter till nyansering när det bara blir text, smileysar till trots. Och är ironi alltid kul?

Jag tycker att man kan se många exempel på att folk blir mer elaka när de sitter vid sin dator i ensamhet, ungefär som när folk petar sig i näsan i bilen. Ser ingen mig så finns jag inte. Dels kan det säkert handla om möjligheten till anonymitet, men inte bara det tror jag. Åtminstone jag har sett exempel på personer som i sitt eget namn antar en mycket elakare personlighet i cyber än i verkligheten. Hur kommer det sig att man stänger av sin självcensur vid ett tangentbord? Hur kommer det sig att man stänger av sin (eventuella) empatiska förmåga och är beredd att såra bara för att man slipper se mottagarens reaktion?

Jag har säkert en och annan egen liten elakhetsgroda att stå till svars för. Men, med reservation för att minnet oftast är selektivt, jag tror att jag skulle ha kunnat ta alla mina cyberelakheter öga mot öga oxå. Kommentarerna blir givetvis inte av en högre godhetsgrad av detta, men de handlar åtminstone inte om något som bara görs i det dolda bakom en skärm utan möjlighet att nyansera om jag ser mottagaren såras.

PS! Mina tankar om ironi mer specificerat är på lagring..

PS 2! Det har säkert hänt att jag petat näsan i bilen...