Anställningsbar...

... apropå avdelningen fula ord

Jag har inga synpunkter på ordet i ett estetiskt perspektiv men innehålls- och värderingsmässigt ger det mig kramp i magen. Eller, nåja, en stor klump i magen i alla fall.

Lyssnar på partiledarutfrågning i P1 och reflekterar över Maud Olofssons bristande pålästhet och hennes oförmåga att hålla sig saklig och bli irriterad på reportrarna. En viss skadeglädje infinner sig men blandas tyvärr med en klump i magen när jag tänker på att hon faktiskt befinner sig i en maktposition. Efter en stund, är det mesta hon sa som bortblåst ur min skalle utom just ordet anställningsbar. Det bara sitter där och gnager och tär.

För om man kan vara anställningsbar så kan man ju oxå vara o-anställningsbar. Är då anställningsbarheten en personlig egenskap man besitter som är helt befriad från situationen? Är det jag som är o-anställningsbar oavsett tillgång på arbete. Ordet i sig säger kanske inte det, men i kombination med att alliansens företrädare (tror att det var Maud den gången oxå) pratar om att A-kassan används av de som väljer att ställa sig utanför arbete (kommer tyvärr inte ihåg i vilket program jag hörde det för då hade det åkt med en länk här), ja då blir ordet extremt värderingsladdat.

Då finns det anställningsbar och o-anställningsbar som en personlig egenskap bortom konjunkturer och andra yttre förutsättningar. Då är man anställningsbar eller o-anställningsbar, inte sjuk eller frisk. Då är man personligen användbar eller o-användbar. Om jag idag är användbar, jag har jobb och en kompetens som gör att jag är anställningsbar och ingår i A-laget kommer jag att fortsätta vara det helt plötsligt inte finns några soctants-jobb. Eller blir det så att jag då förvärvar den personliga egenskapen o-anställningsbar och därmed oxå blir en o-användbar person i ett B-lag?

Jag kan hänga med i resonemang kring kompetensutveckling när man faktisk bara kan något som överhuvudtaget inte behövs, att man kanske behöver reflektera över flytt om man bor någonstans det det överhuvudtaget inte finns jobb. Jag kan se att man som person kan tvingas göra val man kanske inte helst av allt önskar utifrån den situation som är. Men jag ser inte det som att man som personer besitter egenskaperna anställningsbarhet kontra icke-anställningsbarhet.

När jag hör Maud Olofsson säga detta fula ord som bara gnager och gnager i mitt huvud drar tankegångarna iväg... anställningsbar och icke anställningsbar, användbar och icke användbar, arbetsför och arbetsskygg, arbetande och lat, rätt och fel, svart och vitt, arisk och icke arisk. Nej, jag påstår inte att Maud Olofsson är nazist. Jag tror faktiskt inte ens att hon har nazistiska drag. Men de svartvita antingen/eller-resonemangen har drag av varandra och de skrämmer mig.