Omöjligt försvar?

Går det att försvara sig om någon skulle påstå att man är paranoid?

Om någon bemöter ett ifrågasättande med - det där inbillar du dig. Betyder det att man man håller på att bli galen, eller blir man bara effektivt tystad? Om en fråga, en undran möts på samma sätt. Hur gör man då? Förvisso kan man ju försöka omge sig med människor som håller en kvar på jorden när galenskapen utanför blir för stor. Man kan leva i en "normal" värld och fungera "normalt". Givetvis om man inte jobbar i Hollywood och gör en konspiratorisk film av det. Jag tänker att det alltid (nåja oftast i alla fall) är möjligt att stå stadigt på jorden med förankringslinor runt omkring sig.

Men är det överhuvudtaget möjligt att försvara sig mot det? Varje försök till försvar kan ju bemötas med att det handlar om att vara paranoid. Är det då ett fullständigt mission impossible? I mitt nästa liv (som jag förvisso inte tror på) ska jag sitta i ett rum på filosofiska institutionen, röka (för i mitt nästa liv har jag inte hunnit sluta än) och skriva en omöjlig avhandling om detta omöjliga. Och om nån säger till mig att det visst är möjligt ska jag säga att de inbillar sig, men jag vill först att de berättar för mig hur...

När slutade jag?

Fick tips om en fantastiskt bra artikel av Kristian Lundberg, och den startade många tankar och känslor. Han nämner de ensamstående mödrarna och att ge sina barn mindre än det de behöver. Han ställer sig frågan om hur ofta vi hörde dessa röster inför valet, vilka som pratade för deras sak och konstaterar att det var... tyst. Och jag tänker på mitt mailande inför valet... och svaren som visade att det var kanske inte tyst, men nästan.

Men vem är det som ska höja den rösten? Med vilken röst skriker man när man står och funderar... toapapper eller mjölk, toapapper eller mjölk? Hur ska man kunna höja rösten när huvudet är fullt av huvudräkning vid storhandlingen den 20:e, för man vill ju inte komma fram till kassan med för lite pengar på kortet? Eller när ens barn kommer in alldeles för tidigt och man undrar, varför kommer du nu? Och en alldeles för ansvarsfull 7-åring svarar att de andra skulle köpa glass och jag tänkte att vi inte har råd. Hur ska man då orka göra sin röst hörd?

Kanske är det när man inte huvudräknar i affären, när man handlar den 19:e för att slippa trängas på barnbidragsdagen, när man köper både toapapper, mjölk, en resa och lite ny dykutrustning utan att fundera särskilt mycket. Kanske är det då man ska prata om det? Det är kanske när man handlar det man vill och vet att det finns pengar på kontot man ska ställa sig och skrika åt Hanne Kjöller när hon raljant påstår att det inte finns fattiga barn i Sverige.

Så jag undrar... när slutade jag huvudräkna i affären? Och varför började jag då inte prata högt? Det jag skulle vilja säga till Hanne Kjöller och hennes gelikar lämpar sig antagligen inte i text. Men jag skulle ändå vilja säga det. Och jag undrar, när slutade jag med huvudräkning i affären?

Trött...

... på idioter blir jag. Läste kommentarer till ett inlägg av min nye favoritbloggare Martin Ezpeleta och överfölls av samma känsla som den där lunchen i Stockholm när jag vågade visa civilkurage. Och nu när jag sitter framför datorn så blir det inget av det där civilkuraget, utan jag använder mig av ironiskt raljerande i stället. Fast till mitt försvar får väl ändå sägas kommentarsfältet i en blogg kanske inte är platsen för civilkurage.

För er som inte orkar läsa, inlägget handlar om sexualundervisning och den nya tecknade sexualupplysningsfilmen "Sex på kartan"(jag har själv inte sett den). Någon Niklas har synpunkter på denna... och undrar varför man visar en svart man som sätter på en svensk vit flicka...

Jaha du Niklas! Det är möjligt att du är extremironisk, men då kanske på ett sätt som de flesta inte förstår och då blir det ju inte så skojigt.... Och ja jag kommenterade kring det här med penisstorleken, och det var kanske inte en uppvisning i civilkurage och kanske inte heller en uppvisning i mognad.

Hur som helst. Niklas, du säger att invandrare är i minoritet och därför inte ska vara med i en svensk sexualundervisningsfilm. I åldersgruppen som filmen företrädesvis riktar sig till (ungdomar) är kvinnor i minoritet (inga stora skillnader, men dock i minoritet). Utifrån ditt resonemang bör man därför utesluta även tjejer ur filmen. Kvar blir killarna, men eftersom de homosexuella männen är i minoritet så bör även de uteslutas. Så med uteslutningsmetoden kan jag bara konstatera att du vill ha en halvtimmes tecknad film med svenska, vita tonårsfinniga moderatgrabbar som sitter och runkar! För du är väl medveten om att ni sverigedemokrater oxå är i minoritet, en väldigt liten minoritet där alla vi andra 95 % är i majoritet.

Betydelsfull?

En vän ställde följande fråga på facebook: Vilken person har betytt mest för dig, och vad är det bästa du lärde dig av dem?

Eftersom jag för tillfället är på mitt bästa svartsynshumör så började jag fundera kring vad betyda och betydelsefull egentligen innebär. För mig är det ett värdeladdat ord, ett positivt värdeladdat ord. Kanske kan man se det som något negativt, men jag vet inte riktigt hur.

Och ändå... om jag genom någon annans för mig negativa beteende lärt mig något viktigt, då har ju den personen betytt väldigt mycket. Om det inte var så skulle jag ju inte ha lärt mig det... och ändå. Jag kan inte sätta etiketten betydelsefull på en person som gjort ont i stället för gott. Inte ens om personen genom att göra ont gett mig användbar och värdefull erfarenhet.

För jag tänker att jag inte vill omge mig med personer som på ett eller annat sätt skadar mig. Och det som är betydelsefullt, det vill jag ha nära.

Kan man betyda mycket för någon och ändå inte vara betydelsefull?

Dökul

Brukar inte garva högt särskilt ofta när jag läser bloggar, men detta inlägg ledde till ett gapskratt som troligen väckte döda. Och i detta fall var nog det en extrem välgärning..

Provocerad

Läste ett blogginlägg av Bob Hansson för ett antal veckor sen och blev provocerad, eller kanske irriterad. Han skriver om att utsättas för människor som väljer sin egen blyghet framför världen... Väljer? På vilket sätt skulle blyghet handla om att välja? Att se de egna känslorna för omvärlden som viktigare än omvärlden, är det verkligen så det är?

Eftersom jag själv varit blyg under stora delar av mitt liv, och i viss mån fortfarande är så blir jag skitförbannad när någon påstår att jag utsatt/utsätter någon. Vad sägs om att inte våga, att vilja säga något klokt, smart, roligt eller helt enkelt bara säga något överhuvudtaget. Och kvar inuti hjärnan, kroppen, munnen eller var ord nu fastnar, blir det där man så gärna vilja säga. Ett sätt att ta sig förbi kan då vara att komma med ett skämt. Att säga det där skämtsamma behöver inte handla om att skämta bort. Kanske måste mottagaren våga välja att lyssna på tystnad? Och framför allt vore det bra om mottagaren kunde låta bli att offergöra sig själv. Att skuldbelägga någon för dennes blyghet är ju minst sagt ett effektivt sätt att tysta personen. Och ibland tror jag att det kan vara det som är syftet, att skuldbelägga blyghet blir ett sätt att ge sig själv rätten att ta större del av utrymmet.

Han skriver vidare om att man måste berätta ALLT, om sina innersta vrår. Att tystnaden är makt för för den veke. Och jag bara undrar, bortom blyghet eller ej... varför då? Varför måste jag i form av ord klä av mig helt naken? Varför skulle det inte kunna bli ett äkta möte mellan mig och någon annan även om jag väljer att censurera vissa saker? Kanske låter vissa saker och tankar vara censurerade för alltid. Jag är övertygad om att man kan möta MIG utan att få ta del av ALLT. Att behöva få veta allt är som jag ser det ett slags parasiterande på det som är jag. När människor jag inte känner är alltför självutlämnande känner jag ett tvång att ge något tillbaka och känner mig parasiterad på. Jag är inte heller särskilt intresserad av att veta allt om andra, jag vill få fortsätta vara nyfiken. Jag vill låta lärande om en annan människa och om världen ta både plats och tid. Tystnaden är viktigt för det utrymmet, både min och din tystnad.

Jag provoceras alltså både av att blyghet framställs som något man väljer. Det är det inte. Jag vet hur det känns när i princip hela kroppen drar ihop sig i olust inför att tala. Man kan fråga sig vem som utsätter vem. Men jag provoceras oxå av att självutlämnande skulle vara något som ska sättas på piedestal, när det lika gärna kan tolkas som något som tvingar mig att ge mer än jag vill. Jag provoceras för att jag är övertygad om att det finns personer som är som ett slags amöbor som lever på andras innersta tankar och känslor. Jag provoceras för att jag är övertygad om att dessa amöbor tvingar fram detta genom att inte acceptera andras gränser, andras tystnad.

Civilkurage

Igår visade jag ett civilkurage som gjorde mig stolt över mig själv. Jag hade precis innan händelsen promenerat längs Sveavägen. Förbi platsen där Olof Palme mördades. För mig en promenad som väckte både tankar och känslor. Men sannolikt något som jag släppt snabbt om inte det uppstått en följdhändelse på lunchrestaurang inte många minuter senare. Placeras bredvid ett "grabbgäng" (eller kanske ska de kallas gubbgäng då de flesta åtminstone var 30+) i väntan på någon slags östersjökryssning, som jobbar på att vara packade redan när de går ombord. Blir lite småirriterad över högljuddheten, men säger inget. Höljuddheten går över i rasistiskt snack om invandrare i allmänhet, Irakier i synnerhet och en förvåning över en allmän avsaknad av förståelse för att folk röstat på Sverigedemokraterna. Inser först lite fördomsfullt att jag förvånas över att de är norrlänningar och inte skåningar, men börjar snabbt fundera över om jag ska säga ifrån. Mesigheten vinner och jag sitter tyst och hör dem börja raljera över nidvisan om Palme som bland annat Jimmie Åkesson var med och sjöng. Känner hur mesigheten allt mer börjar tryckas tillbaka av ilska, men säger fortfarande ingenting.

En av dem plockar fram sången på sin mobil och de börjar lyssna på den. Säger fortfarande ingenting men ilskan bubblar och jag vänder mig mot dem, stirrar argt och skakar på huvudet. Skulle vilja säga ifrån men känner att mesigheten fortfarande ligger där och bubblar. Då börjar grabbarna kalla mig sosseas, vilket jag kan hantera även om jag får lust att säga att det är en förolämpning att påstå att jag står så långt åt höger. Fortsätter att äta, då börjar de högljutt sjunga med i visan. Vips dog mesigheten, går fram, nämner rasism och hets mot folkgrupp. Ilskan har vunnit över allt och informerar herrarna om att jag kan konstatera att de tillhör de fem utvecklingsstörda procenten i vårt land. Jag är medveten om att detta är en förolämpning mot alla som har en utvecklingsstörning, men där och då var detta det ord som dök upp i mitt huvud. Gick sen tillbaka och avslutade min lunch, idioterna slutade sjunga men fortsatte kalla mig sosseas.

Men jag kan inte låta bli att tänka på hur nära det var att jag inte sa ifrån. Att jag hade suttit tyst och tyckt att de var idioter men ändå låtit dem komma undan med det. Ilskan är väl ingen dålig drivkraft, men det skulle vara så skönt att våga utan att behöva bli urförbannad först. Att våga säga ifrån när något är fel utan att det blir i affekt. Varför ska det vara så svårt?

Jag tror inte att grabbgänget ändrar sin världsbild för att jag sa ifrån, men jag ändrade kanske min. Eller i alla fall min självbild. Helt plötsligt blev jag en person med civilkurage och det gör mig så stolt.